Tommy Nilsson skulle ha stått på Skandiateaterns scen redan i november ifjol. Det blev inget med det. Något kom ivägen.
Födseln av en son närmare bestämt. Giltigt förfall med andra ord och det är något Nilsson är snabb att poängtera så fort han klarat av den skakiga version av hitmelodin "Öppna din dörr" som får inleda aftonen.
Denne Tim-Alexander är något som den gamle schlagervinnaren sedan återkommer till flera gånger under showen. Överlag uppehåller han sig väldigt mycket kring mer eller mindre snåriga berättelser om sitt mer eller mindre snåriga privatliv. Ibland med finess, ibland ganska poänglöst.
Men framförallt sjunger han och det är inte helt lätt att förhålla sig till det som levereras från scenen.
Å ena sidan har Tommy Nilsson rösten i behåll. Den har rent av fått ännu mer karaktär med åldern och han använder den på ett sätt som bara någon som känner sina röstresurser utan och innan kan göra.
Å andra sidan är hans röst inte tillräckligt spännande för att ensam kunna bära upp de låtar han har i repertoaren. Följaktligen ekar det långa stunder ganska tomt när han ackompanjeras av en ensam pianist. Det blir lite för platt, lite för ihåligt och lite för andefattigt för att det ska infinna sig någon riktig känsla.
Men det är en svår balansgång. I de få låtar där sångaren nyttjar förinspelade synthbakgrunder blir det väldigt mycket kareokebar på Finlandsfärjan av det hela och det betackar jag mig sannerligen för.
Nilsson klämmer av alla de givna korten redan före pausen och det är inte en helt dum idé för att hålla tempot uppe. Tyvärr slarvar han bort genombrottshiten "Allt som jag känner" (som han sjöng tillsammans med Tone Norum) i ett hafsigt medley som avslutas med schlagervinnaren "En dag". Men "Dina färger var blå" klingar riktigt vackert och "Amelia" tillhör en av kvällens höjdpunkter. Där fyller Nilsson verkligen ut sin kostym.
Allt ställs dock på sin spets när sångaren knyter ihop hela kvällen med en avslutande cover på Procol Harums "A Whiter Shade Of Pale". Där lyser han verkligen. Rösten fyller plötsligt ut hela salongen och Nilsson låter innerlig när han gör den fantastiska låten till sin.
Vissa låtar gör sig uppenbarligen bättre i avskalat format än andra.