Nils Petter smäller på

Numera är det ju inte ovanligt att rätt unga personer får för sig att skriva sina memoarer. Antagligen därför att de är kända och att förlagen erbjuder dem bra arvoden.
Men här är en som väntat ett tag.

Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Kultur och Nöje2010-10-06 03:00

Nils Petter Sundgren är född 1929 och borde rimligen ha en del berätta. Det visar han sig också ha. "Inte bara bio" är rik på anekdoter och möten med svenska kulturpersoner, liksom med de absolut mest framstående inom filmen från hela världen.

Det är ett privilegierat liv han levt, och han tycks medveten om det. Naturligtvis hade familjen hembiträde. Han minns särskilt Ingrid som hade ett blått och ett brunt öga.

När Ingrid får en veckas semester får Nils Petter följa med henne till föräldrarna utanför Finspång. Han får både se kostallet och dansbanan. Den senare var intressantare.

"Livet på landet har aldrig riktigt varit min grej", skriver han. Det är i staden han hör hemma. Och det är på Östermalms biografer han fångas av filmen.

Ändå är den unge Nils Petter ingen riktig filmfreak, litteraturen är viktigare. Första jobbet är också på Bonniers förlag som lektör.

Här träffar han Gunnar Ekelöf, som kräver vitt vin vid sitt besök på förlaget kockan tio på morgonen, det är bara för den unge lektören att ge sig av till Systemet.

Evert Taube kommer ofta upp på förlaget, i allmänhet för att begära förskott.

Via arbetet som filmkritiker på Vecko-Journalen får han sedan jobbet som programledare för Filmkrönikan efter Gunnar Oldin. Den första filmklassikern han intervjuar är Alfred Hitchcock som stolt framhåller att England har de mest bisarra morden. "I Amerika har dom en pistol och så pang pang och sedan är det inte mer med det."

Skildringarna från TV på 1970-talet när vänstervågen rullade in är intressant läsning. Det hävdas att producenten Kristian Romare mediterade med tända ljus framför ett porträtt av Lenin.

Nils Petter Sundgren blir givetvis aldrig någon del av det där. Med sval distans vidhåller han sin liberala hållning, och gör sig därmed till ovän med många.

Samtidigt är han en svuren motståndare till kommersialismen. Om TV4 skriver han:

"Den verkligen chefen heter varken Scherman eller Bonnier utan Mammon, som borde få en förgylld staty i entrén."

Han tvekar inte att utdela råsopar till namngivna personer. Björn Ranelid får t ex veta att om han skulle få Piraten-priset så skulle Fritjof Nilsson Piraten "inte bara vända sig i sin grav utan även skoningslöst spöka för jurymedlemmarna till dess de själva hamnar i graven."

Men den svala distansen präglar ändå berättandet. Harry Schein och Sundgren hade åtskilliga duster, de tycktes vara riktiga fiender. Men han skriver ändå med värme om Schein som sin "bästa ovän".

Inte var Nils Petter arg på allvar inte, det blir han inte. Han är en gentleman, cool som en dry martini i Cannes eller Venedig. "Inte bara bio" är läsvärd, inte minst för skildringarna av de många mötena med filmens giganter som Jaques Tati, Jean-Luc Godard, Lauren Bacall, Roman Polanski, Jack Nicholson - och Ingmar Bergman förstås.

Den hade blivit än bättre om någon på förlaget satt sig med en rödpenna och arbetat med manuskriptet. Nu återkommer samma historier flera gånger, upprepningarna är tyvärr många.

Nils Petter

Sundgren

"Inte bara bio"

(Norstedts)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!