Budskapet att arrangörerna Knickedick drar sitt strå till stacken för att stänga sommaren 2014 på bästa möjliga sätt tycks ha gått Norrköping förbi.
När Alfon , Kid Wave , Amason , Nicole Sabouné och Dirtytwo ställer sig på den udda scenen på restaurang Knäppingens innergård är det lite för glest i publikleden för att det ska kännas riktigt rätt.
Men de som ändå har letat sig dit får en upplevelse att ta med sig.
När Nicole Sabouné kliver upp och med eftertryck visar att hon är något av det coolaste på den svenska musikscenen just nu går alla som inte letat sig dit miste om något alldeles speciellt.
Jag skulle vilja säga snudd på magiskt.
Sabouné har en fantastisk röst och hennes låtarsenal är ännu inte särskilt bred, men består ändå av tillräckligt många guldkorn i gränslandet mellan rock och pop, mellan nu- och dåtid, för att det ska gå att hålla intresset uppe genom en hel konsert.
Men det är när hon adderar sin scenpersonlighet till det där som det verkligen börjar hända grejer.
Det är en grådassig lördagskväll, publiken borde ha varit större och spelstället är i ärlighetens namn rätt konstigt. Men Nicole Sabouné har så mycket inlevelse att det räcker och blir över för ett helt rockkollo. Hon går in i sina låtar som om det inte finns något annat i hela världen.
Sångleveransen är knivskarp och bitvis tycks det som att sångerskan så gärna vill vrida så mycket känsla ur sina låtar att hon blir snudd på manisk. Som om den jordiska energin hon besitter inte räcker till.
Låtar som "Win This Life" och "Hater's Don't Dance" svämmar över av känslor, men det är i suveräna "So This Is It" kulmen nås.
När Sabounés röst gifter sig med gitarristen Niklas Stenemo s (även sångare i Kite , ex-medlem i Melody Club etcetera) dito uppstår perfektion.
Det är det starkaste musikögonblicket jag upplevt den här sommaren.
Dessförinnan har Amason, med medlemmar från en uppsjö av mer eller mindre välkända poporkestrar hunnit med att charma publiken. Mycket tack vare att Amanda Hollingby Matsson har en så fantastisk pipa.
Genremässigt är orkestern svår att placera. Gränserna är diffusa, men konstant är sångerskans starka röst som skapar en röd tråd genom materialet.
"Ålen" avslutar kollektivets korta set och det är en lysande brygga till den konsertbriljans som senare skulle utspela sig.