Nervpirrande 80-tals action
Nej, den första Die Hard-filmen på bortåt femton år är inte riktigt så inspirerad och genomarbetad i äventyr, svart humor och trickfilmsteknik som de föregående. Kvalitetsskillnaden är inte stor men den märks i längden. Men alltihop är tillräckligt häftigt nervpirrande och hårdkokt vitsigt för att roa alla vänner av 80-90-talens actionfilm.
F v: Timothy Olyphant, Len Wiseman (regissör), Bruce Willis, Mary Elizabeth Winstead and Justin Long på premiären av Die Hard 4.0 i New York. Foto: Jason DeCrow/Scanpix
Foto:
Här måste han som vanligt stoppa en storkupp som inleds med skurkens omfattande skenmanövrer. Sabotage av USA:s datorbaserade samhällssystem sprider kaos. McClane, nu gammal, frånskild och trött, har som vanligt bara pliktkänsla, familjekärlek, slagtålighet och snabbtänkthet att använda mot tekniskt välutrustade kriminella. Die Hard-mönstret följs på punkt för punkt i rasande tempo; bildstilen är snabb, mörk, ofta överexponerad och förfulad för att skapa rå, brutal stämning.
McClane är naturligtvis en övermänniska, odödlig som James Bond eller Indiana Jones. Men han tar mer stryk än dem, och saknar deras expertkunskaper. Mannen av folket. Nog är det därför man kan ha en viss sympati för honom. Bruce Willis är nu som gjuten i rollen och liksom för Clint Eastwood klär det honom att han inte sminkat bort åldersrynkorna.
Han slänger käft med sin kompis, grälar sarkastiskt med skurken på telefon, löser allt byråkraterna inte kan lösa och överlever katastrofer och slagsmål. Början och slutet innehåller raffel på liv och död utan överdrifter. Där visar Len Wiseman, hittills svagt meriterad regissör, sin förmåga. Bitarna i hisstrumman och biltunneln är också lyckade. Skurkens hotmeddelande, bestående av repliker ur amerikanska presidenters TV-tal, är ett salt påhitt som omväxling till McClanes patriotiska tal i en gränd till den omogne mästerprogrammeraren som tvingas reda ut en nationell kris han själv bidragit till.
Så jobbar vi med nyheter