Vare sig det handlat om Saxon , W.A.S.P , Twisted Sister eller Alice Cooper har den naggande frågan alltid funnits där kring festivalens huvudakter.
Hur står det egentligen till med relevansen så här år och åter år efter storhetstiden?
Jag har alltid blivit motbevisad och fått åka hem med tvivel blåsta ur hågen och härliga musikupplevelser på kontot.
Men alla sagor har ett slut. 2014 är det Dave Mustaine och hans Megadeth som sätter kraftfull punkt.
Gruppen kan nämligen vara något av det tråkigaste jag sett på en Skogsröjetscen någonsin.
Herrarna stormar ut på scenen 20 minuter försenade och inleder med "Hangar 18".
Det innebär solo.
Det sätter ribban.
För Megadeth har väl aldrig varit bandet som byggt sin karriär på riktigt starka låtar. Snarare har fingerfärdighet och teknik fått stå i första rummet och det är vad som präglar hela Skogsröjet-framträdandet.
I många fall klarar tekniska band att lyfta några dimensioner live. I Fallet Megadeth blir det tvärtom.
Det hela blir bara navelskådande. Mest för att frontmannen helt saknar karisma och är en väldigt begränsad sångare.
Redan i fjärde låten "Skin o' My Teeth" är jag trött på att se Dave Mustaine stå dold bakom sin golvmoppsfrilla och gnida fram välexekverade solon. Och då är det bara början.
För att fira det spelar den buttre frontmannen ett solo.
Det gör gitarrhjältekollegan Chris Broderick också.
Skillnaden de två herrarna emellan är att Broderick har en smittande aura som bara gör Dave Mustaine ännu gråare.
Det är en grymt välspelad konsert, men så ospännande att de oengagerade händerna i fickorna som syns överallt i publiken är högst befogade.
Nej men vad säger ni? Vi tar väl ett solo på det!