Det är snö som tinar, allt det där knäppandet vid fönstren. Det förstår jag nu, efter att ha trott att det var nån sorts vinterspöken, mitt på dagen. Det är väl dags för vår igen. Usch, jag avskyr våren. Jag avskyr ju alla årstider, men vårarna, dom försvinner ju som en tunn droppande rök mitt framför näsan på en. Precis som sommaren, ja det gör dom ju allihop förresten, årstiderna.
Dom sviker, håller aldrig vad dom utlovar.
Vintern vet jag inte så mycket om. Jag går knappt ut när det är snö. Jag halvspringer bara till och från affären, men först när det har blivit mörkt, för jag hatar att vara ute när det är ljust. Det är för mycket himmel här på Albrektsvägen, inga trädkronor som håller himlavalvet borta. Jag är väl lite som Majestix, rädd att himlen ska falla ner på mitt huvud.
Ibland stöter jag ihop med en somalisk gentleman, en granne från huset intill. Han älskar vintern, tycker att det är så vackert med snö. Han har sagt att han kan handla åt mig, när jag inte vågar. Men jag vill inte basera mina inköp på en kolonial apartheidrasism, trots att han själv verkligen vill göra mig den tjänsten. Jag tror att han också försökte säga att han var rastlös i kroppen. Jo, han talar en mild men snudd på obegriplig svenska.
Vår igen ja, då ska man promenera runt Åbackarna med ett självförhärligande flin mitt i ansiktet. Då ska man sitta och njuta av solen på nån kall bänk. Usch. Jag får små stickande smärtsensationer i prostatan av kalla bänkar. Dessutom är ju parkerna förorenade av gallskrikande barn och överlyckliga löddriga hundar.
Det blir bara Edvard Munch av alltihop.
Dessutom får jag tandvärk av våren. Jag vet inte hur det dentala hänger ihop med det meteorologiska, men mina tänder börjar knaka och pulsera så fort det blir dagsmeja utanför fönstret. Jag ringde till sjukvådsupplysningen om det, men hon som tog emot mitt samtal sa bara att jag borde skämmas som ringde och försökte göra mig lustig, när det finns så många människor som är sjuka, verkligt sjuka.
Jag avslutade samtalet och kände skammen svida på kinderna, fast jag inte simulerade alls.
Dagsmeja ja. När jag var grabb ville alltid farsan och farfar åka ut till Marmorbruket och pimpla när det blev dagsmeja. Och då var jag tvungen att följa med, inte syrran, bara jag. På Bråvikens is stod dom sedan och pimplade och rökte och snackade med alla andra gubbar. Jag minns inte att dom fick nån fisk. Jo, en enda minns jag, det var en riktigt ful fisk, en svart simpa som låg på isen och flämtade och glodde tjurigt på mig där på isen. Jag blev naurligtvis skräckslagen av simpan, som det sköra barn jag var.
Kanske är det traumat med den där simpan som är roten till mina antipatier mot både dagsmeja? Eller också beror det helt enkelt på att jag är knepig i största allmänhet?
Nej jag tänker inte gå ut, jag har vårskräck.
