Det var någon gång runt 1975, jag var 12 och diggade vid denna tidpunkt grupper som Sweet och Sparks. En del av min veckopeng hade gått till att köpa en av tidens musiktidningar, jag tror det var Tiffany, och där, på ett uppslag såg jag Peter Gabriel för första gången.
Det var en bisarr syn: en sångare med en grotesk kostym bestående av stora svulster som liksom bubblade upp på hans kropp. Långt från de söta pojkar man var van att se i rocksammanhang. Läste man vidare fick man reda på att gruppen hette Genesis samt att sångaren Peter Gabriel just hoppat av för en solokarriär. Jaha, för sent ute – igen...
Mitt intresse var i alla fall väckt, både för Genesis och Peter Gabriel, vilka senare skulle komma att stå för mina första konsertupplevelser. Det visade sig inte alls vara för sent, på 80-talet fanns det år då Genesis och Gabriel tävlade om listettorna, dessutom i konkurrens med Gabriels efterträdare i Genesis, Phil Collins soloprojekt.
Peter Gabriels solokarriär betydde mer ordinär rock, soul och så inte minst – afrikanska influenser. Peter Gabriel är en av dem som först lyfte fram och samarbetade med afrikanska musiker, både på plattor och live. Han bildade ett skivbolag: Real world studios, som huvudsakligen spelade in world music. Dessutom har Gabriel varit mycket engagerad i människorätts- och, på 80-talet, antiapartheidrörelsen. Han släppte bl a protestlåten Biko om den sydafrikanske antiapartheid-aktivisten Steven Biko som mördades i ett sydafrikanskt fängelse 1977. Jag såg Gabriel live 1983 (innan han blev mer allmänt känd) och 1987 på ”So”-turnén och bägge konserterna var oklanderliga musikaliskt sett och hans teatrala framtoning var – och är – intakt. 1987 var den senegalesiske sångaren Youssu N’dour förband och gav publiken ett bra skäl för att börja intressera sig för afrikansk musik.
Gabriel har fortsatt att förnya rockmusiken både vad gäller trumsound och bruk av samplers som skapat en ofta mörk och suggestiv ljudbild. För att inte nämna hans prisvinnande videor som tog det då nya mediet till en ny nivå. Peter Gabriels kommersiella peak kom runt 1986 när han prenumererade på topplisteplaceringar med t ex Sledgehammer, Big time och inte minst duetten med Kate Bush Don’t give up. På senare år har han fortsatt sin gärning även om det blir allt längre mellan skivorna. Dessutom har han gjort filmmusik, bl a till ”The last temptation of christ”. Engagemanget mot världens orättvisor har också fortsatt: han tilldelades så sent som 2008 ”Ambassador of conscience award” av Amnesty international.
Nu får Peter Gabriel Polar music prize och det är ganska naturligt. En lång karriär som kännetecknats av att bryta ny mark och att ständigt söka nya vägar att gestalta musiken sceniskt, parat med en nyfikenhet att inlemma den senaste tekniken i sin musik och att se den digitala tidsålderns möjligheter gör honom osedvanligt lämpad. Den andra pristagaren 2009 heter José Antonio Abreu, en venezuleansk kompositör och pianist; även han är djupt engagerad i människorättsfrågor och som har gjort stora insatser för fattiga barn i Venezuela med bl a musiknätverket ”El sistema”.
Grattis!