Här skulle jag säkert hitta en hel del matnyttiga råd och kanske till och med ett gäng nya vänner. Förväntansfullt klickade jag än hit, än dit, scrollade upp och ner och läste trådar till höger och vänster.
Efter en halvtimme kände jag modet svikta något. Visst fanns de där, de goda råden. "Min baby tar inte napp, vad göra?" och "Vart försvann romantiken?" Det var nog mer själva svaren som förbryllade mig egentligen. Där fanns nämligen allt från "skit i nappen, det är farligt" till "du får liksom lirka in den och hålla fast den". Skulle jag bara välja det svar som passade mig bäst? "Du får inte anklaga utan måste öppna dörren i raffset" varvades med "sparka ut karln". Vad var egentligen rätt och vad var fel?
Där fanns också trådar som fick mig att häpna. "Äta kattsand! Farligt?" Om bebisen nu är på väg att tugga i sig kattsand, var det verkligen att föredra att starta en tråd i ett fourm före att flytta på kattlådan? Men ännu värre var nästan ett av svaren. "Det är nog lite som att suga på en toaborste." Okej...
En annan favorit var följande tråd. "Min man är försvunnen..." Jag försökte tänka mig in i situationen. Att min sambo en dag inte skulle komma hem efter jobbet. Hur förtvivlan skulle växa, oron gnaga, hur jag skulle ringa runt till alla jag känner, till slut ringa polisen. Men hur jag än försökte kom jag aldrig till den punkt att jag kände: Nej, nu får det vara nog, nu startar jag en tråd på internet!
Plötsligt började jag känna mig mätt på goda råd och satte istället igång att leta efter mina blivande vänner. Det hör man ju ofta, att folk träffar så goda vänner på nätet. Men det var någonting med tonen som fick mig att tveka. Den kändes så... hård. En stackars krake erkände att hon tänkte vända sin 3-årings bilbarnstol framåt. Ve, ve henne. "Idioti!" skrek någon. "Han kommer att massakeras!" skrek en annan. "Hemska människa", en tredje. Och så, apropå ingenting: "Du är förmodligen rökare och skiter i om barnen får astma!"
En annan kvinna bekände att hon brukade skicka sitt barn till dagis trots att syskonet var hemma och var sjukt. "Fy fan för oansvariga föräldrar!" dundrade bödlarna i forumet vidare. Ytterligare en kvinna deklarerade att hon tänkte försvinna från sajten efter att ha utsatts för nätmobbing. Svaret? "Sluta prata med andra människor om du tar allt så personligt, lipar och tycker synd om dig själv."
Jag vågade inte skriva ett enda ord själv. Det skulle säkert vändas emot mig. Usch vad kallt, det fanns liksom inga spärrar. Istället klickade jag diskret på krysset i hörnet och andades ut som efter en nära-döden-upplevelse. Tänk om jag hade blivit medlem på riktigt, hur hade det inte kunnat sluta då? Jag hade kunnat bli... elak. Okej då, elakare. För hellre är jag en medelmåttig taskmört än en rasande näthatare. Med eller utan nya vänner och goda råd.