En gång i tiden hade jag ett jobb plus lite sidoinkomster från en hobby som med god vilja och en stor portion tondövhet skulle kunna definieras som kultur. Sedan kom det en politisk lågkonjunktur i just mitt yrke, modersmål var inte längre inne och de som hade hört mina kulturella insatser fick genom ett mirakel tillbaka hörseln och slutade att be om mina tjänster. I samma veva skilde jag mig.
Att betala underhåll för sina barn är att göra rätt för sig, något jag tyckte och tycker fortfarande. Nu hade dock Försäkringskassan ett underligt system att räkna ut underhåll, man beräknade det på inkomster man har haft två år bakåt i tiden, vilket innebar att jag efter hyra och underhåll hade 20 kronor att leva på. Jag sökte om anstånd, det gick inte. Gick till kommunens konsumentvägledare. Hans råd var att låta allt gå till kronofogden och betala tills jag dör.
Vad göra när man är arbetslös? Omskolning? Ingen chans, jag var för högutbildad för AMS-åtgärder och nya studielån ger man inte till en överskuldsatt.
Just nu finns jag i Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3. Och vem betalar ut ersättningen? Jodå, naturligtvis Försäkringskassan! Samma instans som knäckte min ekonomi måste nu försörja mig!
Att gå hemma utan att göra en motprestation går ju inte för sig. Jag fick välja mellan att sortera kläder åt en firma som försöker konkurrera ut Frälsningsarmén och tjäna en hacka på hemlöshet, eller ett projekt som går ut på att hitta på nya projekt. Jag tog det sistnämnda. Arbetsförmedlingen betalar 225 kronor till anordnaren för varje dag jag sitter här. Just detta ställe har ett hundratal förvarade, så de som äger vår tid får alltså 22 500 kr per dag.
Närvaron tycks vara viktigare än själva sysselsättningen. En närvarorapport undertecknas varje för- och eftermiddag. Frågar jag mina handledare varför, säger de att de har order från Arbetsförmedlingen. Frågar jag Arbetsförmedlingen, säger att de har order från regeringen. Då kanske regeringen kan svara på min fråga nästa gång de får post från mig i månadsskiftet. Eftersom jag vet att Anders Borg, han med pengarna, och Sven Otto Littorin, han med arbetsmarknaden, sitter och lusläser våra närvarorapporter i allmänhet och just min i synnerhet, tänker jag i fortsättningen skicka mina papper till dem personligen i stället för Försäkringskassans inläsningscentral i Östersund.
Nu kanske någon tror att jag lider eftersom jag gnäller så förbaskat. Nej då, inte alls. Jag har en massa trevliga människor omkring mig som gör lika mycket nytta som jag själv, ingen är elak eller dum. Jag har en dator, skulle det bli tråkigt kan jag läsa tidningen, spela spel eller glo på porr. Jag blir försörjd, anordnaren får era skattekronor och alla trivs. Det känns bra att göra rätt för sig. Tack, alla skattebetalare!