Lokalen var lite drygt halvfull, vilket var att beklaga.
Trion, med den svenske i Norge boende gitarristen Staffan William-Olsson i spetsen öppnade med en mollblues från tandtrollen Karius och Baktius-filmen, om några minnesgoda minns dessa tandtroll.
Sedan kom Karin upp. Utan att göra några stora gester sjöng hon nästan viskande ”My Romance” i lättsamt swingtempo. Just viskandet gick igenom hela konserten. Det fick mig som lyssnare på helspänn. Nästan vibratolöst och med blicken långa stunder riktad mot gitarristen Staffan William-Olsson som om hon sökte reaktioner från honom. Reaktioner som jag uppfattade ofta uteblev!
Trion var tät och samspelt och gav ett bra intryck i sig själv, men det kändes som om Karin Krog lämnades ensam med sin sång. Istället fick hon samarbeta med basisten Terje Gewelt, som i ”Old Folks” som framfördes på duo. Där berättade Karin en historia, hon var ett med text och melodi. Trumslagaren Tom Olstad verkade mest samarbeta med gitarristen, så det blev som två läger på scenen. Kvällen var en blandning av jazzstandards och kompositioner av Karins livskamrat, saxofonisten John Surman. Surmans kompositioner passade Karin perfekt och texterna var många gånger hämtade från hennes liv.
De två exemplen från den svenska jazzens sena 40-tal där Karin sjöng textsatta solon av Lars Gullin. Stan Getz och James Moody var riktiga pärlor. Där fanns närvaro och nerv och samspel.
Det var alltså med blandade känslor jag lyssnade på Karin Krog, som var ute på en tvådelad Sverige-turné. Karin är välkommen tillbaka, inte minst därför att jag önskar henne en större publik.