Att förklara för någon som bara hört Jill Johnson på radio vilken toppenartist hon är live, är ungefär lika svårt som att beskriva hur salt smakar, utan att använda ordet salt. När jag ändå försöker, får jag en axelryckning till svar och kommentaren ”Jag gillar inte country” eller ännu värre ”Dansband är inget för mig”. Men Jill Johnson är inte en artist man ska rycka på axlarna åt och hon ska framförallt inte blandas samman med dansband.
Jag har sett henne live en gång tidigare, det var på Louis De Geer för några år sedan. Stämningen var varm och välkomnande redan i foajén. På väg in i konsertsalen hejdades jag av en utsträckt hand, det var Jill själv som handhälsade på hela sin publik.
Fredagskvällens konsert i Flygeln var inget undantag. När dörrarna till salongen öppnas står hon där, i vinröd westerninspirerad prinsessklänning och sträcker artigt fram handen. Alla 600 som kommit för att se hennes show ställer lydigt upp på led för att hälsa innan de går in och sätter sig. Det är för att ”skapa en spontan och bekväm stämning” förklarar hon senare, när hon sist av alla rusat in i salongen och upp på den höga scenen.
Bandet består av sex musiker, som skickligt hanterar flera instrument. Förutom gitarr, trummor, synt och bas, tycker jag mig skåda bland annat banjo, ståbas, dragspel och något som Jill lite skämtsamt kallar pajasgitarr (en liten söt gitarr med 12 strängar och ett spännande ljud). Musikerna är även duktiga sångare. Det märks särskilt i den mäktiga och finstämda ballanden ”Calling my children home” som framförs helt acapella av Jill och hennes musiker.
Efter en ganska lugn första timme höjs tempot rejält. Detta i samband med att Jill slängt av sig den långa kjolen med orden ”Ingen konsert med Jill utan en riktigt kort kjol”. Hennes ögon lyser av lycka och glittrar i kapp med henens strassarmband. Hon njuter av publikens jubel, applåder och spontana skratt. Hon och hennes fantastiska musiker levererar låt efter låt på ett storartat sätt.
Men trots att de nya countrylåtarna är härliga, bandet är underbart, mellansnacket är personligt och Jills röst är fantastisk så är det något som saknas för att kvällens konsert ska få allra högsta betyg. De gamla låtarna lyser med sin frånvaro (tänker då särskilt på låtarna från albumet Roots and wings). Jag tycker att en artist som har så många bra äldre låtar i bagaget, är skyldig att ägna lite mer tid även åt dem.
Karin Jansson
redaktion@folkbladet.se