Nära döden nära livet
ULLA-CARIN LINDQUIST Ro utan åror En bok om livet och döden Norstedts
Bilden på skyddsomslaget, Ulla-Carin med ett av sina barn, ett foto taget av ex-maken Ragnar Dahlberg.
Foto:
Det är en ohygglig läsning om hur man i full medvetenhet och total hjälplöshet går mot döden. Den som inträffar när sjukdomen når andningsorganen och man kvävs.
Ulla-Carin Lindquist har skrivit rakt, självklart utlämnande, osentimentalt. Dramatiken finns ju redan där, det är bara att torrt slå fast: "Det här är min debut och min final". I en vardagssituation som gör att man helt och fullt dras in i det som händer.
Det var ett år sedan hon fyllde 50 och slutade på Rapport. Två av hennes fyra barn är ännu små, hennes man som är läkare är i samma hjälplösa situation. Ändå. I situationen möter hon en kärlek och värme och äkta omsorger, varje dag hörs skratt i hennes hus. På något sätt går det att i vissa ögonblick lura döden.
Alla ord blir laddade, men det flyter snabbt och lätt, om det jobb som är mångas högsta dröm, och som hon älskade. Om familjen där hon följde man och barn till Kanada i två år och skriver att hon är glad för det. Så kommer de där konstiga symptomen som följs av växelvis insikt och bortträngning. "Något är ostämt. Men vad."
Det är naturligtvis en totalstressad situation. Hon köper handikapphjälpmedel eftersom en hand har blivit obrukbar. Flytten hem till Sverige, krävande. Snubblar och fumlar. Korthuggna satser. "Anpassa mig". Fasa, självömkan som hon hatar, detaljer från toalettrummet som gör att man är med. Gråten i ensamhet och genomflygande tankar: "Jag har haft det för bra. Jag har inte varit tillräckligt tacksam". Sådana stunder.
Man slipper den vackert upphöjda döden. Ulla-Carin är arg ibland, ser orättvisorna och rasar över fyrkantigheter när det handlar om att få hjälp, får opassande skrattparoxysmer, sonen vill att de gör ett blinkspråk, en för nej, två för ja. Tre blinkningar betyder jag älskar dig.
Det är det mest hjärtskärande man kan föreställa sig.
Det meningslösa. Men inte pratar man om sjukdomen hela tiden.
Den sista måltiden, före sonden. Vad hjälper det att den består av lyxmat? Säkert en del.
Jag skriver upp en sak. Det är när hennes canceropererade bror kommer på besök. Båda är glada.
"Var kommer kraften ifrån", undrar han.
"Den har vi inombords, men vi har inte sett den förut. Bruset har varit för högt", svarar jag.
Men det finns mycket sådant, mycket att använda som minnesanteckningar. Klara insikter och så den där poesin som uppstår i det knappa uttrycket och att allt är på liv och död.
Ulla-Carin Lindquists ska snart dö. För henne blev vägen lång och smärtsam. Men hon har vänner, goda arbetskamrater, familj, släktingar, många ska komma ihåg henne länge. I det här fasansfulla finns tröst att hämta. Livet som kommer närmare och blir tydligare nära döden.
Det är läsning för alla som blir sjuka, som är anhöriga, som har barn, för alla dödliga.
Så jobbar vi med nyheter