När vågen lägger sig

Politiker ska inte tro att dom är nåt. Dom ska vara som alla vi andra och knappt det.
Såvida det inte händer något förstås.
Då ska dom vara proffsiga, på hugget, handlingskraftiga, exekutiva, operativa och samtidigt ödmjuka.
Det är väl det minsta man kan begära.
På annandagen hade jag huset fullt. Någon hörde att det varit typ jordbävning i Thailand.
Jag skulle kolla senare, glömde, tv var aldrig på och det var annat som var mycket viktigare just då och man vet att så småningom kommer alla kanaler och program att berätta om och om igen och man kommer att få nog. Var det inte 175 unga som brändes inne på ett disco i Argentina, eller däromkring?
Nä, det var nåt med Thailand.
Så kom det då och innan man hade fått något grepp om katastrofen vällde kritiken fram. UD förstås, Persson såklart och tänk ändå om utrikesministern hade suttit hemma och kollat på nån p-rulle och snaskat chips. Då hade kritiken åtminstone inte handlat om hennes lättsinniga leverne. Men teater är festivitas.
Alla visste vad som borde ha gjorts.
Alla visste att andra länder hade gjort allt mycket bättre.
Alla har förklaringarna, i Sverige är vi lata och tröga och aningslösa och bekväma och faktiskt menar man att trots att de ansvariga visste skulle de ha tänkt att det där får vänta.
Det kan jag faktiskt aldrig tro. Allt annat knas är möjligt, men inte vill de riskera sina ställningar. Däremot tog det tydligen för lång tid mellan insikt och handling.
Det har Persson/Freivalds villigt erkänt, hur många gånger som helst. Dom lägger sig platt.

Som en direkt följd kan man också få se hur allt görs för att lappa och laga den trasiga början. När de första kistorna kom hem hedrades de döda som nationens hjältar. Svenska fanor, militärer, kungapar, statsminister, ärkebiskopen och nog var det statssekreteraren. Prinsessorna grät över de okända.
Hoppas de anhöriga var underrättade om den pompösa ceremonin så den inte bara var en uppställning för media.
Det såg ut som när de första döda soldaterna togs emot i USA efter andra världskriget.
Hemvändare har berättat om underbart mottagande på Arlanda, men då hade många dagar gått.
Det underbara bestod i materiell omsorg och människor att prata med. Nödvändigt, självklart bra.
Krishantering är ett vardagsord nu.
Förra gången lärde vi oss bogvisir. Nu har vi lärt tsunami. Tsunami låter vackert, som Sulamit i kärleksdikten.
Men tsunamin driver död och förödelse och varje dag ges nya siffror om människor, som 1.956 eller 3.483.
Definitiva siffror som om de kan ge sken av ordning.

Krishanterarna ger goda råd i alla tidningar. Det talas om nationellt trauma.
Vad är det? Jag är inte personligt drabbad. Hur ska jag sörja? Finns utrymme för att känna efter själv eller ska jag skuldbeläggas för att jag inte när samma förtvivlan som då mina anhöriga, bara en i taget, dött? Ett nationellt trauma borde väl kännas i magen eller åtminstone störa min nattsömn.
Det kanske det skulle också, om man inte hela tiden fick veta hur man skulle/borde känna. Öppna kyrkor, jourhavande präst, gråta-utcentrum.
En välsignelse för den som tror eller är ensam eller vilsen.
För andra är ju sorgen en del av livet. För oss odrabbade är en katastrof en katastrof. Just nu kanske värst i Indonesien.
Jag tror på hjälporganisationer och pengaoffer.