När United 93 stoppades på väg mot Vita Huset

Paul Greengrass film skildrar händelsen med långtgående verklighetstrogenhet, stark upplevelseeffekt, ovilja att använda katastroffilmens klichéer och urstyv hantering av foto, ljus och klippning.
Det är konstfullt gjort, tragiskt gripande, kusligt spännande och lätt att identifiera sig med. Saknas gör det bestående konstverkets mänskliga djup och föreställningsförmåga i bild och ord, men det kan vi inte efterlysa eftersom det inte var eftersträvat i filmen, som osentimentalt och med starka suggestioner vill visa hur det kändes att uppleva alltihop.
De som upplever är passagerare och kabinpersonal, helt vanliga personer, tydligen kalkerade på verkliga förebilder, inte på typer i filmer och böcker. Men också de civila och militära flygtrafikledare som plötsligt måste hantera tre flygkapningar och två krascher, i World Trade Center och Pentagon, och konsekvenserna för flygtrafiken. Att United 93 kapats fick de inte veta förrän planet kraschat.
Trafikledarna får stort utrymme i början av filmen, som heltigenom är gjord med mycket rörlig kamera, ljus som inte förskönar personer eller miljöer och dessutom dramatiskt dunkel i flygvapnets kontrollrum. Framför allt Ben Sliney, överordnad verksamhetsledare i luftfartsverket, gör rätt åtgärd allteftersom han förstår situationen. Flygvapenfolket i samma situation upplever resursbrist och långsam ordergivning. Flera trafikledare spelar sina egna yrkesroller framför kameran. De står för kvalificerad yrkeskompetens och bedömningsförmåga, och blir en sorts hjältefigurer.
Passagerarna är oskönt osminkade så som man kan se ut på osmickrande snabbframkallade foton. Närmast liknar de folk i Ken Loachs filmer. Loachs ständige fotograf Barry Ackroyd höjer filmens kvalitet starkt genom medvetet bruk av motljus, mörker, kornighet och udda vinklar i flygkabinens slutna rum, allt för att skapa effekt av realism utan tillrättalägganden i schablonstil. Passagerarna som övermannade kaparna gör det i desperat överlevnadsvilja, de är genomsnittliga personer som tänker kvickt när det behövs.
Vi inbjuds att heja på dem, de blir en sorts kollektiv hjälte, och att avvisa den tyske medpassagerare som vill förhandla med kaparna. De är inga filmskurkar utan troende genomsnittsmuslimer, förutom att de är utbildade, indoktrinerade attentatsmän.
Greengrass låtsas liksom i sin egen Bloody Sunday att filmbilderna skulle kunna komma från TV:s nyhetssändningar, otillrättalagda snapshots ur verkligheten. Slaget om Alger (1965) gick i samma stil. Men den dokumentära effekten håller inte, det är för skickligt berättat, med påhittade inslag, och man har bara valt de händelser som låter sig läggas ihop till ett drama.
Intervjuer och liknande hade kunnat bryta det fängslande berättelsemönster som ändå uppstår. Men en otäck, välgjord film i överlevnadsdramats tradition blev det.

Information till våra läsare

När United 93 stoppades på väg mot Vita Huset

United 93 hette det fjärde flygplan som kapades av muslimska terrorister den 11 september 2001. Kapningens troliga syfte, att krascha i Vita Huset, förhindrades av passagerare som övermannade kaparna.