Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

När skratten tystnar

Du tror att du hade jätteroligt på den där tillställningen, ända tills du ser bilderna därifrån. Gud va ful du är - du kan omöjligt ha haft så roligt som du trodde. Innebörden är hämtad ur Åsa Cronas bok "Kopiornas uppror" som utkom i början av 1990-talet och det känns som "Den fule" tar vid där hon slutar.

Kultur och Nöje2008-04-28 03:00
Åsa Hanell
För vad gör du när du inser hur ful du är? Vad gör du om du snabbt, enkelt och hyfsat billigt kan göra något åt det? Om du kan bli vacker. Lettes fru tror att mannen varit medveten om sin avskyvärda fulhet hela tiden, men för honom kommer det som en överraskning. Hon propsar på att hon inte alls bryr sig om hans fulhet - inte nu längre. Inte sedan hon slutat att titta på honom, genom att bara se honom i det vänstra ögat har hon på något vis lyckats avskärma sig och älska honom för hans inre godhet. Men när han nu får möjlighet att stuva om sitt ansikte säger hon inte nej. Hon vill ha en vacker man. En man som hon kan se i båda ögonen. Den fule är en onödig människa eftersom vi kan "rätta till" fulhet mycket effektivt. Och då hamnar vi i scener som hämtade ur "Fruarna från Stepford" och det blir mycket obehagligt. Frågorna hopar sig och identitetskriserna avlöser varandra. Vilka är vi om vi inte är de vi ser när vi tittar i spegeln? Kanske är vi Lettes 73-åriga älskarinna eller hennes son som nog allt ser äldre ut än sin mor. Vem är min man och männen jag ser i parken förvillande lika min man, för inte är det väl min man? Vi måste prata med varandra, höra varandras röster för att avgöra vilka vi är, men att det har någon betydelse är inte troligt. Vi är alla utbytbara. Skådespelarna är fantastiska i sina skiftningar som gör det möjligt för dem att växla roller, en äldre, en yngre variant av sig själva. Eller av någon annan. Någon man vill likna. När vi alla kliver ut från kirurgmottagningen med likadana ansikten. När vi tittar på oss själva och inser att vi allt mer sällan skiljer oss särskilt mycket från andra i vår umgängeskrets. Vi vet att anpassa oss. Att inte sticka ut. Att röra oss om inte inom normen för det vackra, så i alla fall bortanför det fula. Regissören Stina Ancker har med kirurgisk precision lyckats få oss att sätta det äckliga skrattet i halsen. Efter åtta roller, fyra skådespelare, en dryg timmes vridande av etiska och moraliska värderingar är det befriande att gå förbi speglarna i foajén på väg ut utan att bevärdiga dem med en enda blick. Vi är alla vackra - såvitt vi vet.
Teater
Den Fule av Marius von Mayenburg Översättning:
Magnus Lindman Regi: Stina Ancker Scenografi och kostym: Agneta Skarp Mask- och perukdesign: Robin Karlsson Ljusdesign: Pär Krantz Ljuddesign: Michael Andersson Medverkande: Christian Zell Marika Strand Willy Boholm Sven Angleflod
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje