När sista dagarna mätts ut
TIDEN SOM FINNS KVARHarlekinen
Foto:
Film
Vad gör en cancersjuk modefotograf med sina sista tre månader i livet? Stöter bort sin manlige partner, skäller ut sin syster för ingenting och klagar på föräldrarnas brister. De har väl delvis gjort honom till den rätt otrevlige karl han är, men hans otrevlighet är nog också en konsekvens av cancerbeskedet. Och framför allt är han otrevlig därför att Francois Ozon precis som i Kärlek tur & retur, Under sanden och andra av sina filmer inte vill ha någon sentimentalitet med i bilden. Men gärna starka känslor, hans filmer är utmärkt välgjorda exempel på såpoperor om kärleken, passionen, familjen, smärtan, minnena, döden och annat livets vara som lämpar sig för känsloladdad dramatik.
Vi utmanas alltså att sympatisera med en kunnig, framgångsrik yrkesman, självupptagen karl och dålig son (fint spelad på ett trubbigt, inåtvänt sätt av Melvil Poupaud) som måste förlika sig med döden. Främst gör han det genom att söka barnet inom sig. Återblickarna visar en rätt genomsnittlig, levnadsglad grabb. Detaljer pekar fram mot vilken sorts vuxen han ska bli. Spelet är strikt, rappt, kärvt, snabba dialoger i kvickt växlande scener. Schabloner med stråkmusik och så uteblir, utom när det är allvar. Då hör vi musik av erkända kompositörer som Pärt och Charpentier.
Dessutom söker han intensiv livskänsla på ruggiga gayklubbar, och förutsättningslös sympati och reflektion hos gamla mormor, "som ju ändå ska dö". Jeanne Moreau spelar den vishets- och modersfiguren.
Oväntad kontakt med medmänniskor, familjelivet och framtiden får han när en kaféservitris med steril make ber honom att befrukta henne. Valeria Bruni-Tedeschi, hustrun i Kärlek tur & retur, gör i några korta scener en modersgestalt som sakligt, osentimentalt letar efter en möjlighet att bli mor och gå in i ett nytt skede i livet.
Ozon gillar scener på stränder, där människor kan vara ensamma med sig själva, varandra, jorden, luften, himlen, solljuset, natten. I strandscener kan man antyda många starka känslor i några få bilder. Frid, ensamhet, gemenskap och evighetsförnimmelse blandas i slutbilderna. Det är en fullt sevärd film, bra på alla de sätt, inga invändningar kan man komma med, möjligen känna att Ozon kommit ännu lite längre som personskildrare, originell såpoperamakare och bildberättare i andra filmer.
Så jobbar vi med nyheter