Att hålla en bok med titeln Min Kamp i handen känns konstigt. Och det bör kännas konstigt. Jag kan tycka att titeln kanske är lite oprovocerad, eller lite överdriven, eller bara konstig, och jag inleder läsningen med en blandning av motvilja och vördnad. För det här känns inte som någon vanlig bok, Karl-Ove Knausgårds självbiografi har beundrats, debatterats, älskats och diskuterats.
Så börjar jag läsa. Knausgård inleder med död. Död på distans och med nästan äcklig skärpa dissekerar han vårt förhållande till döden. Jag fascineras. Så fortsätter han med att berätta sin egen historia. Skildringen av barndomen och relationen till pappa och bror är nästan magisk och beskrivningen av fru, barn och vardagsliv är vackert intim. Jag älskar delarna som beskriver studenttiden - beskrivningen av hur Karl-Ove läser bok efter bok i rasande tempo utan att fatta ett dugg, för att han vill vara en person som läser.
När det går över till att handla om pappans död och missbruk blir jag dock lite mer fientligt inställd till historien. Det känns som om det här redan gjorts. Det blir lite för mycket eländesfrossa. Och det må vara hur sant som helst, jag lyckas inte riktigt bli berörd. Kanske är det inte Knausgårds fel, utan den inflation i grymhet som alla verklighetsbaserade böcker tycks ha genomgått. Det gör mig okänslig, trots att beskrivningen av hur farmor och barnbarn sitter i den förstörda villan och dricker sprit mitt i sorgen är extremt välskriven.
Knausgård beskriver på ett fantastiskt sätt de mellanrum som finns mellan en människa och en annan. De mellanrum som kallas relationer. Det är hårt, det är rått, det är känsligt och subtilt och när Knausgård med en cirkelrörelse avslutar med död är jag ganska utmattad och nästan gråtfärdig.
Samtidigt finns det en del av mig som frågar sig om jag verkligen tycker att det här är intressant. Ännu en man som berättar om relationen till sin pappa. Det är ju samma känslor som redan beskrivits hundra gånger. Att då göra det bra är en bedrift.