När poesin mötte popmusiken
Bob Dylan Klippbok 1956 - 1966 Robert Santelli Prisma
Från -65 med dedikation av Dylan, mycket av bilder med hög nostalgifaktor hittar man i boken som är som en högst personlig dagbok/album.
Foto:
En ny bok
Det är mycket Dylan nu. Förra måndagen var jag i Globen och såg honom live. I söndags visade SVT dokumentären " No direction home" som skildrar hur den unge lantisen Robert Zimmerman förvandlades till Bob Dylan när han kom till New York. Del 2 kommer på söndag. Vi är några som då självklart bänkar oss igen. Det här var femte gången jag var på en Dylan-konsert. Inte den bästa, men ändå en upplevelse som alltid. Det egensinniga fascinerar.
Kraften i sångtexterna, bilderna, berättelserna. Han förde in en ny dimension i populärmusiken som sedan andra har kunnat ta upp.
Med Bob Dylan kom poesin in i popmusiken. Plötsligt kunde en sång handla om precis vad som helst. Inte bara boy meets girl.
Utan Dylan skulle popmusiken ännu varit kvar i tonårsstadiet med teman om skoldanser och drömmar som inte sträcker sig längre än att låna farsans bil till helgen.
Nu finns också en klippbok som berättar om 1956-1966. Från uppväxten i Minnesota till genombrottet som folkmusiker och beslutet att börja spela elektriskt.
Klassfotot. Kopior av handskrivna sångtexter. Dokument i faksimil, biljetter till konserter t ex. Jodå, visst kan det vara kul någon gång att bläddra och plocka bland prylarna. Bilderna är ofta vad som brukar kallas unika.
Men eftersom texten av Robert Santelli som ska ledsaga oss genom berättelsen är mycket konventionell blir det en smula tunt. Mats Gellerfelts översättning finns ingen anledning att klaga på. Han bör ju kunna sitt ämne nu sedan han översatt Dylans självbiografi. Men den är ju så mycket rikare - och dessutom alltså från huvudpersonens egen penna. Bob Dylan visade sig där ju vara en fantastisk berättare, alls inte så undflyende och otillgänglig som han tidigare ofta framstått.
I Martin Scorseses dokumentär är han också en engagerad berättare som tycks ha lagt detaljer på minnet och som är intresserad av att analysera tidsandan som skapade honom. Därför är den verkliga behållningen av klippboken den medföljande CD:n. 45 minuter med bland annat intervjuer från just "No direction home" och dessutom några väldigt tidiga radiointervjuer, den första från 1961.
Så jobbar vi med nyheter