Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

När Parrot håller i pinnen blir det alltid trevligt

Det blir alltid så trevliga konserter när Andrew Parrott dirigerar. Han får till en otvungen dialog mellan de medverkande och så musicerar man tillsammans i en sorts musikalisk salong.

Kultur och Nöje2007-11-21 10:08
Anna Sköldh
Så även i lördagseftermiddag när man spelade Beehoven och Mozart i De Geerhallen för välfyllda hus. Inledningen med uvertyren till Mozarts opera Don Giovanni vet jag däremot inte riktigt hur man hade tänkt sig. Många olika ideer och tankar verkade slåss om utrymmet och så blev det ingenting alls av det hela. Eller så var inte mina öronen rätt programmerade förrän efter paus eftersom jag inte riktigt kunde ta till mig Beethovens 4:e symfoni heller. Den första satsen fick en alldeles för vass och oskön klang utan rondör och där detaljerna fick för stort utrymme. Spänningen i mitten av den andra satsen väckte dock mitt intresse igen och framme i finalen kunde man glädjas över ett välsittande tempo med smått kammarmusikalisk känsla. Efter paus fick vi höra uvertyren till Mozarts opera Titus. Här fanns mer stadga än tidigare och man lät utmejslade slingor fördjupa ornamentiken och ta god plats. Ett friskt grepp. Konsertens huvudnummer avnjöts allra sist, nämligen Beethovens 4:e pianokonsert med holländaren Ronald Brautigam som solist. Här möttes orkester, dirigent och solist i det jag nämnde som en dialog i inledningen. Eller trepartssamtal kanske det ska heta. Nåväl, alla parter kom till tals och fick påverka kommunikation och disposition. Pianokonserten fick en stilla och alls inte tilkämpad inledning med väl disponerat material i övergångar och överlämningar. Brautigan letade sig fram till välsvarvade löpningar och orkestern lyftes in i ett sammanhang. I den andra satsen fanns mycket luft och breda, nästan djärva klanger som emellanåt tänjdes in i en smått impressionisktisk anda. Brautigam spelar stilla och fokuserat och just den här mellansatsen kändes som ett litet intermezzo. Över i ett avslutande vivace fanns det åter en kammarmusikalisk ådra mitt i yran och man spelade försiktigt men distinkt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje