Vem ska straffas för vad? Den verklighetsbaserade monologföreställningen Mammas pojke lyfter ett tungt ämne. Hur lever man vidare när ens son har begått ett fruktansvärt brott?
Ingrid trodde att livet hade ordnat upp sig. När sonen mötte sin sambo verkade han må så mycket bättre. Han sa att han älskade henne över allt annat.
Hon räddade hans liv – ändå tog han hennes. Hur kunde det gå så fel?
Malin Kärrbrink växlar med inlevelse mellan de olika rollerna: den ledsna mamman, den arga mamman och clownen som vill minnas hur det är att kunna skratta. Ja, nu när det inte finns något att skratta åt.
Det har varit en kamp att vara ensamstående förälder, och särskilt till ett barn som redan i tredje klass försökte ta livet av sig.
De sa att han hade Aspergers och saknade empati. Men nog hade han väl medkänsla, nog var han väl fin innerst inne?!
De bara gjorde inget, hon bara gjorde inget.
Men vad skulle hon ha gjort – och vad kan hon göra nu?
Det enda Ingrid klarar av är att blogga om sitt mående. Och på bloggen möts hon av kommentarer som får henne att må ännu sämre. Hennes son är ju den som borde ha dött! Han borde skjutas.
Teater Driva har våld i nära relationer som nisch. De uppmärksammar gärna perspektiv som annars inte blir synliggjorda. Varför finns det till exempel inte fler mansjourer?
– Det man inte vågar prata om är det svårt att göra något åt, säger producent Lina Bilkstad när publiken bjuds in till samtal efter föreställningen.
Det märks att Mammas pojke väcker tankar inte bara hos mig. Någon spekulerar kring den frånvarande pappans roll.
Själv tänker jag mest på de bristande samhällsinstanserna. Samma dag som mordet skedde hade sonen varit hos psykologen. Han hade också nyligen försökt ta sitt eget liv med en Ataraxcocktail. Varför såg ingen varningssignalerna?
Scenografin är sparsmakad, berättelsen ligger i fokus. Risken finns att fördomar om Aspergers syndrom förstärks – inte blir alla diagnosbarn mördare. Men när omkring 17 kvinnor per år mördas av en man är det garanterat värt att fundera över varför. Och greppet att gå via en verklig blogg, en mammas blogg, ger föreställningen ett mänskligt djup som både är berörande och skrämmande.