När Gustav försvann i Lützens dimma
Gustav II Adolfs väg till sin död i Lützen var lång och mödosam men ur krigisk synpunkt, ganska lyckad - om man kan använda ordet "lyckad" i krigiska sammanhang. En serie lättvunna segrar lockade honom längre och längre in i Tyskland. Den till synes irrande färden bestämdes inte av lättsinne, utan av mat. Så fort ett område fick besök av en armé, oavsett vilken, blev det ordentligt tömt på mat och oftast förstört, plundrat och utbränt dessutom.
Foto:
En ny bok
BO ERIKSSON
Lützen 1632. Ett ödesdigert beslut
Prisma
Det var ett ytterst komplicerat krig utan klara linjer. Soldaterna bytte ofta sidor. Katoliker (med hjälp av en del protestantiska furstar) stred mot protestanter (hjälpta av en del katoliker). Vän eller fiende var en i högsta grad relativ term. Huvudsaken för alla, soldater såväl som civila, var att överleva. Chanserna att lyckas var inte stora för någonav kategorierna.
Bo Eriksson berättar i detalj varför Sverige var invecklat i ett krig i fjärran land. Samtidigt ger han en bra bild av det svenska samhället. Men bäst är han i beskrivningen av själva slagfältet vid den obetydliga lilla byn Lützen, utanför Leipzig.
Gustav Adolf skulle överraska Wallensteins reducerade armé med ett anfall innan förstärkningar under Pappenheim skulle hinna fram. Överraskningsmomentet gick förlorat vid korsningen av Rippach. Ödesdiger försening uppstod vid korsning av den smala men djupa Flossgraben. Östgötska ryttare hann inte över detta hinder innan slaget hade börjat. En novemberdimma samt rök från det brinnande Lützen gjorde överblicken av slagfältet stundtals obefintlig. I dimman kunde vän döda vän, på båda sidor.
Gustav Adolf blev skjuten och "försvann". Hans nakna, svårt sargade och plundrade kropp hittades senare av spanare. Svenska armén blev delvis demoraliserad. Pappenheims trupper anlände men också han blev dödligt sårad så att ett slags remi uppträdde på slagfältet, trots Stålhandskes tappra försök att vinna en seger trots allt. Natten föll och båda sidor fann det för gott att retirera. Eftersom Wallensteins armé lämnade arenan först kan man möjligen påstå att svenskarna "vann" en fruktansvärt dyrköpt seger.
Truppernas första fråga var praktiskt. Vem skall nu betala solden? Men arbetstillfällen minskade inte för det. Plundringståg fortsatte under ny ledning och kungens död minskade inte befolkningens lidande.
En ofta citerad dagboksrad i Erikssons verk är "Sedan stack vi staden i brand", en tysk legoknekts dagbok från krigets förlopp efter Lützen. (Redaktören Jan Peters, Ordfront förlag). Här kan man i detalj följa all meningslös förstörelse, plundring och två erkända våldtäkter utförda av knekten Peter Hagendorf. Boken verkar ibland som en transportfirmas tidtabell, med listor av den ena staden efter den andra på marschrutten, men den ger en autentisk och brutal bild av krigets vansinne.
Bo Erikssons bok kommer att bli ett standard- verk för krigshistoriker och kan på det varmaste rekommenderas.
Så jobbar vi med nyheter