Ni känner till det där filosofiska snacket om att summan är större än delarna?
Det är en klyscha som känns helt given att plocka fram den här lördagskvällen i fantastiska De Geer-hallen.
Huvudrollsinnehavaren ifråga trippar ivrigt ut på scenen tillsammans med dirigenten Hans Ek och sedan ägnar de, de kommande dryga två timmarna åt att gemensamt fylla i eventuella luckor och lyfta musiken en dimension högre. Lyhört och utmanande.
Salem al Fakirs popmusik och bastanta orkesterarrangemang är helt enkelt en ekvation som går väldigt bra ihop.
Salem själv framstår i sin välknäppta kostym och med sina glasögon som en blandning av en förvirrad vetenskapsman och en femåring på julafton där han tillsynes överlycklig studsar upp och ner bakom sin flygel. En genomskön scenkaraktär givetvis. Han verkligen älskar det här med livemusik och symfoniorkester.
Gästartisten September är mer sval. Uppklädd och skicklig stegar hon ut på scenen och gör ett bra jobb, det är inget snack om den saken. Men hennes röst och karaktär smälter inte ihop med Symfoniorkestern på ett lika självklart sätt som Salems. Hon flörtar lite med Norrköpingspubliken genom att hala fram Eldkvarns "Kärlekens Tunga" som hon sjöng i tevesuccén "Så mycket bättre" och gör en riktigt bra version av sin egen hit "Resuscitate Me", men känslan är att hon sjunger till komp av orkestern snarare än blir en del av den.
Det blir däremot Salem al Fakir. Det är han som står för det riktigt hänförande och det skapas en helhet på ett helt annat sätt när han håller i trådarna. Att hans låtar gör sig ypperligt med orkesterarrangemang torde stå klart vid det här laget, men vissa är givetvis bättre än andra. Balladen "Brooklyn Sun" får huden att knottras på armarna och "Roxy" blir inte dåligt dramatisk när den hyllade orkestern lägger sig i. Salem sjunger vackert och Hans Ek har gjort utsökta arrangemang till de flesta av låtarna.
Samme Ek lever sig in i det hela och studsar som en uppjagad fotbollssupporter på dirigentpodiet. Glatt lyckas han smyga in några stycken av favoriten Ennio Morricone i föreställningen och mitt i andra akten dundrar rent av en makalös orkesterversion av den gamla filmmusiken till "Das Boot" (som majoriteten av mänskligheten naturligtvis snarare känner som technohiten av tyska U96 med samma namn från 1991) genom salongen.
Det är väldigt tungt och suggestivt i förhållande till fakirens annars ganska nätta låtmaterial, men passar därför extra bra. Som sagt, Salem al Fakir och Symfoniorkestern fyller i varandras luckor.
Gränserna mellan orkestersammankomst och rockkonsert suddas ut och då blir summan helt naturligt större än delarna.