När det blir tid att summera
Det är befriande, och samtidigt en rak och okonstlad beskrivning av ett av livets mest dramatiska ögonblick.
Regi: Margita Ahlin
Scenografi: Bengt Fröderberg
Kostym: Agneta Skarp
I rollerna: Lars Lind, Kyri Sjöman, Willy Boholm, Jesper Barkselius, Fredrik
Meyer, Lena Strömberg, AnnaKarin Lindblad, Axel Aubert, Mats Huddén
Premiär i Linköping: 9 maj
Östgötateatern i samarbete med Riksteatern</b>
Nu ska jag dö och nu är det sagt och så behöver vi inte prata mer om det.
Det är klart att det är Vilhelm Moberg som kan uttrycka det så - genom Arvid Carlsons döende far - och lika rakt och okonstlat som han kan beskriva ett av livets mest dramatiska ögonblick, lika rakoch okonstlad är den uppsättning av Din stund på jorden som vi får se på östgötascenen.
Det är befriande, dödsskräcken står tillbaka, åtminstone för en stund, när vi följer Albert Carlsons återblickar på livet och följer hans fars sista stund som beskrivs som att döden och sömnen stillsamt faller samman, det är som när ett löv sakta singlar till marken.
I Laguna i Kalifornien sitter Albert Carlson på ett hotellrum och minns. Han är gammal och snart ska han också vara borta. I minnena blir äktenskapen, barnen och hela det stretiga yrkeslivet svagare, de tidiga minnena, hur han formades av sin barndom och händelserna då, blir starka.
Det är det Moberg har koncentrerat sig på, säkert är det också hans erfarenhet, något som varje åldrande människa kan hålla med om. Det tidiga tar allt större plats.
Som den enkla och omöjliga frågan hur blev det? kan jag säga att jag tagit vara på livet? har jag vårdat gåvan?
I dramatiseringen har han förenklat och skalat av en redan tydlig och stark roman. Kubakrisen med sin oro för världskrig ligger nära människors vardag då, i Kalifornien, det är en tidsfärg som tagits bort i scenversionen. Albert tog livet i egna händer, lämnade föräldrar, gården, fosterlandet och gick sin egen väg.
Då till faderns förtvivlan och vrede, i den sista stunden av hans liv fick Albert sitt beslut godkänt.
Regissören Margita Ahlin låter pjäsen börja med några toner av It´s a mans world. En liten doftkrydda kanske, få författare har väl beskrivit kvinnoliv så inkännande som Vilhelm Moberg?
Så öppnar sig en vacker scen, tunna våder rör sig i vind, fångar upp färger som fungerar i de olika rummen, såväl i Kalifornien som i torpet i Småland. Några bildproduktioner som stöd emellanåt, en säng, en vid sittbrunn och så en antydan till hotellrum där pjäsens Albert, Lars Lind, sitter hela tiden.
Han är stilla, allvarsam, han får tag i orden när de ska sägas, han är pjäsens kontrapunkt. En klippa.
Som ung spelas han av Jesper Barkselius som älskar sin storebror Sigfrid, Fredrik Meyer. Barkselius är valpig och vidöppen för livet, han får också uppgiften att åldras på den här scenen, med ett skutt genom åren möter vi honom när han packar sin Amerikakoffert och han har nått en ny mognad, ett annat kroppspråk. Den övergången gör han utmärkt. Meyer är densamme, han gör en helgjuten Sigfrid, förmår visa sin längtan, oro och kärlek. Han är konsekvent som person, väjer för allt våld, kanske vill han inte ens fånga den där silvriga fisken? Han blir också offret, Meyer får oss att känna med honom.
Lena Strömberg som spelar systern Jenny gör också en mycket övertygande person, sympatisk i karaktär och rollfigur som rejäl hemmadotter - hon som fick barnet och försvaras av sin religiösa mor som spelas av Kyri Sjöman. Willy Boholm är fadern, lite yvig, hård men ändå sårbar, åtminstone visar han ju på slutet att en del av hans handlande gnagt genom åren.
Det här är kanske ingen pjäs som lockar de unga till teatern, det tar ju sin tid innan man kan ställa frågan vad man gjort av sitt liv, - men av de som hunnit en bit i livet lär ingen tappa intresset för den här exakta och starka texten, eller ha något att invända mot resonemanget - Moberg får oss än en gång att lyssna.
Så jobbar vi med nyheter