När Cash bodde i Norrköping
- Hello, I´m Johnny Cash! Så inledde sångaren sina konserter, också den i Himmelstalundshallen i november 1983. Det var en bra konsert. Jag minns att han tolkade några Springsteen-sånger, bl a Johnny 99.
Johnny Cash. FOTO: SCANPIX
Foto:
I fredags morse dog Johnny Cash, till följd av komplikationer av diabetes. Han blev 71 år.
En märklig karriär var slut. Han gjorde militärtjänsten i Tyskland och där startade han sitt första band; Johnny Cash and the Barbarians.
Hemma i USA knallade han upp till Sun Records i samma veva som Elvis och Jerry Lee och fick skivkontrakt, det är snart femtio år sedan.
Mycket var unikt med Johnny Cash. Rösten förstås. Här talar vi inte bara om en röst som kan försätta berg, utan om en röst som tycks vara själva urberget, helt okuvlig.
<b>Bilder av orden</b>
Musikaliskt fanns det säkert övrigt att önska. Jag satt en gång i en radiopanel, Flip eller Flop, när en Johnny Cash-låt spelades. Det var fruktansvärt mäktigt, allt annat förbleknade vid en jämförelse, tyckte jag.
- Karl kan ju inte sjunga, han skulle kunna få lektioner hos mig, sa Lisa Tilling.
Ändå var det ju så att när Cash tog tag i en text så spikade han fast budskapet på ett sätt som få andra, skapade bilder av orden, skalade bort det obetydliga och fick oss att förstå.
Han var själv en lysande låtskrivare, alltifrån genombrottet med I walk the line.
Men så tolkade han andra artisters sånger på ett mycket personligt sätt, de blev inte covers på det sätt som vi tänker oss innebörden av ordet. Aldrig att han försökte efterlikna originalet.
Han gjorde sången till sin.
<b>Bäst efter 60</b>
Det verkliga unika med Johnny Cash var de inspelningar han gjorde de sista tio åren av sitt liv, alltså efter det att han fyllt sextio. Det är mycket mycket ovanligt.
De flesta slår igenom i 20-årsåldern sådär och får sedan åka runt och köra sina gamla hits, de nya skivorna intresserar få.
Jag såg Rolling Stones i somras. Fantastiskt konsert därför att: Ljud & ljus är bättre än det någonsin funnits förutsättningar för, musikaliteten och proffsigheten i arrangemanget har slipats till perfektion. Men det är ju slagdängorna från förr de får spela. Johnny Cash fick en ny publik på 90-talet, med nya sånger, ibland egna, ofta andras.
Unga människor insåg att den där mäktiga stämman inte gick att avvisa, det var på riktigt.
<b>Rick Rubin</b>
Det var producenten Rick Rubin som förstod vad han skulle göra när han fick uppdraget att göra en skiva med Cash.
När unga producenter fått uppdraget att göra en skiva med gamla artister har det oftast handlat om att försöka poppa upp gamlingen, visa att föredettingen minsann hänger med.
Det har i allmänhet blivit dåligt, inte sällan patetiskt. Rubin gjorde tvärtom.
Han skalade av allt och lät urberget tala. Inga syntar eller elgitarrer eller så.
Bara den där märkliga rösten, en akustisk gitarr, ett piano och kanske några körtjejer.
Ibland en låtskrivare som ville sitta bredvid vid berget och sjunga med; Nick Cave t ex eller Tom Petty.
<b>Bono om Cash</b>
Country var ju inte precis högsta mode när jag var i tonåren, så visst såg jag med skepsis också på Cash i början. Men visst var det något speciellt med killen som gjorde live-skivor inspelade i fängelser.
När han i sin egen tv-show, säkert inte utan risk, tog dit de mest namnkunniga protestsångarna mot Vietnamkriget förstod jag att det här inte var någon flaggviftande sydstatare.
- Här kommer en stor patriot, sa Johnny Cash när han presenterade Pete Seeger i tv-showen.
Seeger hade som vänstersympatisör varit svartlistad sedan 1950-talet och fick aldrig vara med i amerikansk tv.
Det är som U 2-sångaren Bono sa häromdan:
"Du kan klä upp en 22-åring i läderbrallor och se till att han kastar ut sin tv från hotellrummet, han kan vråla och sprida oväsen, men den verkliga auktoriteten får man av att ha varit i skyttegravarna och varit med ett tag, John Lee Hooker, Muddy Waters och Johnny Cash hade det".
Så jobbar vi med nyheter