Naipaul fortsätter sin utforskning av ras och ställning
V.S. NAIPAUL Magisk sådd W&W
V.S. Naipaul, bilden togs i hans hem då han intervjuades efter priset.
Foto:
Nu, efter en tid hos systern i Berlin, far han tillbaka till sitt ursprung, till Indien, och det med uppgift att verka bland revolutionärerna. Man tror inte riktigt på hans övertygelse, det handlar om plikt, så känns det, men också om skuld och kanske längtan efter att göra gott eller förändra världen eller hitta en mening, särskilt detta, Willie är en sökare.
Början av boken innehåller sjok av ivriga, konkreta och direkta predikningar från den politiskt engagerade systern. Den knappa skrivstilen är mycket effektiv. Naipaul skriver Willie tänker, kolon, Willie säger, kolon. Både han och människorna omkring honom talar mycket rakt, varken ord eller tankar behöver tolkas, det som sägs och tänks står där. Däremot finns ett annat språk, i handlingarna.
I de indiska skogarna där gerillan håller till, börjar Willie minnas andra saker och han anar att hustruns ord "jag kan inte heller leva mitt liv" hade varit en inbjudan. Kanske skulle de ha kunnat leva tillsammans.
Så blir det nu inte, här gör han andra erfarenheter, många smärtsamma, det är som att hans undanglidande personlighet blir än mer upplöst. Tydlig hållpunkt är då han möter den fattige lantarbetaren som verkligen inte vill inse att han skulle vara förtryckt, i alla fall inte till den grad att några revolutionärer ska bestämma att han ska döda sin arbetsgivare.
Det blir katastrof, Willie hamnar i fängelse, anklagad för mord, men det viktigaste är att här börjar en ny period i hans liv. Willie praktiserar en sorts yoga för att härda ut. Med goda kontakter - men efter många år av hårt och obegripligt meningslöst liv - kommer han slutligen åter till sin ungdoms London. Systerns kontakt med advokaten Roger räddar Willie upp på den här västerländska stranden. Där ännu fler märkvärdigt tomma erfarenheter görs, ett parasiterande liv skissas, Willie följer med men driver inte händelserna. Naipaul låter många sidor gå åt till engelske advokatens egen trista berättelse om sin älskarinna, det är svårt att smälta in den i historien om Willie annat än som ännu fler exempel på klasskillnader och olika förutsättningar för liv och brist på mening. Tidigare har Willie funderat över "de tjänande raserna". Men här finns till och med ett lite gnälligt avsnitt, han beskriver hur en fattig ensam mor liksom premieras av samhället varje gång hon gör något tanklöst som att skffa sig barn - "misstagen" - hon får bidrag nämligen. Så hon kan göra fler misstag, skriver han en aning hånfullt.
Mycket händer men på det sätt som Naipaul skriver är varken de yttre omständigheterna eller de skildrade människorna i riktigt nära, inte riktigt verkliga.
Kanske kommer nyckeln i sista meningen där han kommer fram till att "Det är fel att ha en ideell uppfattning om världen. Det är där det går snett. Det är där allting börjar falla sönder."
Det är naturligtvis en insikt att fundera över efter läsningen.
Översättaren Rose-Marie Nielsen lyckas behålla Naipuls vackra, lite torra, språk.
Så jobbar vi med nyheter