Palme
Filmstaden/Cnema
Regi: Kristina Lindström, Maud Nycander
I rollerna: Olof Palme, Lisbeth Palme, Kjell-Olof Feldt, Desmond Tutu, Pierre Schori m fl.
Betyg: * * * *
När vi har kommit en bit i den kronologiskt ordnade filmen om Olof Palme säger Pierre Schori om sin reaktion när Palme blev statsminister. ”Bara de inte skjuter honom”. Olof Palme var inte en människa som lämnade andra åsiktslösa. Därför kunde Schori ana in i framtiden.
”Palme” är en perfekt titel på dokumentären. För den handlar om Olof Palme, mannen, inte mordet eller enbart den politiska karriären. Kristina Lindström och Maud Nycander avklär myten för att visa mannen Palme. Hans liv och person var alldeles för intressant för att enbart vara tankeväckande på grund av mordet på honom.
Den lille Olof växte upp i ett överklasshem där han talade tyska med modern och franska med barnflickan. Livet förändrades när fadern dog tidigt och Olof skickades till internatskolor. Redan i sin barndom fick Palme smaka på kritik och utfrysning. Men, redan som liten hade han driv, intelligens och mål.
Sedan studerade han på universitet i USA och gjorde en Robert Kennedy-liknande resa i hela landet. Något han senare tillskrev som orsak till sin demokratiska socialism.
Dokumentären ”Palme” är ingen hyllningsfilm. Nycander och Lindström har lyckats skapa en berättande, fördjupande men neutral skildring (så neutrala som filmer kan bli när människor skapar dem). Samtidigt är det inte en känslolös skildring. Vi får inblick i hans dubbelsidiga natur, hur kan kunde skälla ut kollegor men aldrig höjde rösten mot sina barn. Framförallt känns det här som porträtt av en ovanlig person, sådana som det inte görs många av. Dessutom handlar filmen om oskuldens död, den börjar och slutar i den händelse som tog Sverige från att vara ett oskuldsfullt land till landet där politiker kan lönnmördas. Mordet på Palme används här som en historisk skiljelinje, inte bara kring kriminalitet utan hur Sverige och svenska politiker ändrades efter Palmes utgång från denna värld.