De senaste gångerna jag sett Mikael Wiehe live har det varit i trängre lokaler med 150 meningsfränder i publiken. När han nu intar flådiga Flygeln är det betydligt tätare i bänkraderna och publiken är av ganska blandad art.
Anledningen till det är så klart den rutinerade sångarens medverkan i teveunderhållningen "Så mycket bättre". Nu rider han på den vågen och har konsertkalendern fulltecknad hela våren.
Lagom till alla hjärtans dag har det alltså blivit dags för ett nedslag i Norrköping och Wiehes hjärta sitter till vänster. Det är i alla fall det han predikat genom sin 40-åriga karriär och proklamerar i sina långa mellansnack. Publiken må vara brokigare, men Mikael Wiehe är densamme och det innebär underfundiga utläggningar och skarpa åsikter.
Han är en god berättare och påannonserar sina visor med så väl humor som svärta och eftertanke. Det blir angeläget vare sig det handlar om Göran Hägglund eller Dalai Lama.
Det är visserligen bara en känsla jag får, men musikaliskt känns Wiehe däremot lite mer tillrättalagd än vanligt. Som om han anpassat sig en liten, liten gnutta efter det faktum att det är en bredare publik som kommer och ser honom på den här svängen.
Det antyds genom att så gott som alla gamla dängor som verkligen förknippas med honom, hans hits om ni så vill, finns inkluderade i setlistan.
Ni vet, "En sång till modet" (som tillägnas journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som sitter fängslade i Etiopien), "Titanic", "Flickan och kråkan" (underbart suggestiv den här aftonen) och Hoola Bandoola Band-låtarna "Keops pyramid" och "Vem kan man lita på?".
Oavsett om det är medvetet eller ej. Samtliga de där och en handfull ytterligare alster låter tjusigt den här kvällen. Tillsammans med två multiinstrumentalister till medmusikanter arrangerar Wiehe sin musik på ett känsligt sätt och får ut det mesta av den. Från uppsluppet skorrande r till dystert pianolir.
Det är gemytligt trots de tunga budskapen och de flesta i den brokiga publiken går säkerligen hem nöjda.