När de nominerade till årets låt läses upp vänder jag mig mot sällskapet i soffan och konstaterar krasst:
– Det här kan bara gå på ett sätt. Ingen annan kan vinna det här priset.
Håkan Hellström finns inte bara bland de nominerade, P3 Guld-galan går dessutom av stapeln i mäktiga Scandinavium i popgunstlingens hemstad Göteborg. Klart att ingen annan kan vinna priset.
Mycket riktigt är det så det blir och något ögonblick senare är det ännu mer självklart att det är han som ska få haspla ur sig tacktal igen när det prestigefyllda priset Guldmicken för årets bästa liveakt delas ut.
Vissa saker är så givna att man vet precis på förhand hur det ska gå.
Att sönderhajpade Ghost från Linköping skulle vinna årets hårdrock på P3 Guld (och ligger ruggigt bra till för att göra detsamma på Grammisgalan) var till exempel lika givet som Håkan Hellströms dubbla troféer.
Just därför är det en söndersliten klyscha och förbannad lögn att det går att tävla i musik.
Däremot är det fantastiskt fascinerande att se på när en enad bransch försöker. Vem blir inte lite upprymd över den här tiden på året när de fashionabla galorna avlöser varandra?
Vem får inte lite puls av playback-spelande artister och ex-antal ”och vinnaren är”-utrop med stämningshöjande musik i bakgrunden? Vem vill inte höra tio sekunder av en Håkan Hellström-, Veronica Maggio- eller Avicii-låt upprepade gånger på en kväll (eftersom de tycks vara nominerade i de flesta kategorierna)?
Jag har svårt att ta prisutdelandet och branschens högtravande ryggdunkande av sig själv på riktigt allvar. Ändå följer jag det slaviskt.
P3 Guld och Grammy har passerat, Grammis och Manifest återstår. Det är härliga tider.
På P3 Guld-galan 2012 stod Norrköpingssönerna Den Svenska Björnstammen i fokus och prisades dubbelt för så väl årets nykomling som årets låt (Vart jag mig i världen vänder). De plockade även hem en Rockbjörn som årets livegrupp. I år finns de, av förståeliga anledningar, inte med i nomineringsrullorna alls, men låter ändå höra av sig med besked så här i galatider.
I veckan som gick släpptes nya singeln Hatar allt. En bedårande liten bit popmusik som tvärtemot vad titeln säger är synnerligen älskvärd och som dessutom kom med ett stycke annorlunda musikvideo som visar hur bandmedlemmarna bygger en lådbil i ordets allra mest bokstavliga bemärkelse.
Men apropå det där med att tävla i musik. Björnstammens sångare Åke Olofsson bekände i direktsändning i P4 igår att han gillar att titta på musiktävlingarnas musiktävling – Melodifestivalen.
På lördag är det dags igen. Då inleds den maffiga teveunderhållningen som kommer dominera all media de sex kommande veckorna. Spektaklet som är precis lika charmant som musiken som framförs brukar vara slätstruken.
Att tittarna (eller någon jury med upprörande dålig smak) i slutändan kommer rösta fram fel låt är ungefär lika givet som att Håkan Hellström skulle ta storslam på P3 Guld i hemstaden Göteborg.
Nej, man kan inte på riktigt tävla i musik. Ändå är det fantastiskt att titta på när landets största artister trotsar detta faktum och gör det ändå.
Vare sig vi snackar gala eller schlagerfest.