”Det kommer aldrig vara över för mig” sjöng Håkan Hellström och mycket riktigt ville Grammisgalans prisregn över den euforiskt trallande göteborgaren aldrig ta slut.
Årets rock – check.
Årets textförfattare – check.
Årets låt – check.
Lägg därtill att Årets låt och Årets liveartist tilldelades herrn på P3 Guld-galan och titelspåret från 2013 års starka skiva blev verkligen en sannsång.
Jag är ganska skeptiskt inställd till att alla dessa galor ständigt prisar samma lilla, lilla klick av artister varje år utan någon form av nyans eller brett synfält, men i fallet Håkan Hellström är jag beredd att rucka på principerna.
Den forne fejk-sjömannen har åstadkommit något stort och förtjänar sina priser. Att Slottsskogen i Göteborg inte var stor nog och herrn i skrivande stund är på god väg att fylla Ullevi (ståplats var slutsålt samma dag som biljetterna släpptes) torde vara bevis nog för storheten.
Om jag kommer vara på plats i Göteborg den 7 juni? – Är tomten en tjockis?
Kopplingen till Prinsen av Peking – vår egen Markus Krunegård är inte särskilt långsökt.
Jämförelserna med Håkan Hellström har gjorts i både en och fem recensioner och de tillhör samma ganska trångbodda popscen. Nästa Grammisgala är det kanske dags för den tankspridde Norrköpingssonen att prisas.
För en dryg vecka sedan stormade han ut ur portarna med första singeln ”Du stör dig hårt på mig” från kommande plattan ”Rastlöst blod” och reaktionerna lät inte vänta på sig. Fans och media stämde upp i en unison kör att den där lilla speediga popkaramellen lovar gott för framtiden.
Att kalla bifallet för positivt är att fara med underdrifter.
Krunegård fyller förstås inte Ullevi, men som öppningsakt på sommarens Bråvallafestival har även han precis som referensobjektet Hellström en riktigt stor spelning planerad inför sommaren 2014.
Både Håkan Hellström och Markus Krunegård kvalar in på listan över duktiga liveartister. I helgen såg jag en annan. 30 Seconds To Mars har inte mycket att komma med rent musikaliskt. Några lättnynnade refränger, träiga ballader och halvslafsiga rockmelodier borde inte räcka särskilt långt.
Men den hysteri med tillhörande tokjubel, allsång, hopp, studs och fullständig publiklycka som jag hade ynnesten att uppleva på Fryshuset i huvudstaden är svår att skaka av sig.
Skådishunken Jared Leto som leder bandet...nej förlåt, som ÄR bandet kan det där med att äga en publik. Det är grymt imponerande hur han med sin blotta uppenbarelse får en rockshow utan särskilt vasst innehåll att framstå som det mest självklara i världen.
Det var en fin afton.
Kanske blir det samma sak ikväll?
Som för att knyta ihop den här krönikans poppojketema tänker jag framåt kvällen bege mig till Berns och bevittna när Oskar Linnros gör sin sista spelning för en överskådlig framtid.
Det utlovas maffig produktion, spektakulära gästartister och en spännande helkväll. Med tanke på vilka celebra artister som finns i den hyllade popsångarens vänkrets har jag höga förväntningar. Minst sagt.
Håkan Hellström fyller Ullevi, Markus Krunegård öppnar Bråvalla och Oskar Linnros bjuder på hejdundrande turnéavslutning på Berns.
Nej, det kommer nog aldrig vara över för svensk pop