Sanna Nielsen stod på scen i grannkommunen och sjöng vad som mycket väl kan vara den slutgiltiga vinnaren av Melodifestivalen och Panetoz presenterade vårens stora superhit.
Storballaden ”Undo” och ruggigt dansvänliga ”Efter solsken” var två riktigt starka nummer som gick raka vägen till final från mellospektaklets andra deltävling, men i övrigt var klassen på startfältet väldigt svag.
Inte att beskriva som annat än medioker. På sin höjd.
Visst, de fanns där som inblandade allihop i lördags, schlagerlåtskrivarnas tyngsta pjäser Thomas G:son, Fredrik Kempe, Alexander Bard och så vidare och så vidare, men låt oss diplomatiskt säga så här: Det var knappast något Hall of Fame-material som stod på scen i Linköpings skrytbygge Cloetta Center den här helgen.
Sverige är ju dock på väg att få sin alldeles egen samling av hyllade artister och veckan som gick presenterades de första tolv invalda celebriteterna i vårt eget Halll of Fame.
Jag är egentligen ganska skeptisk till att ett litet fåtal elitistiska tyckare ska få bestämma vad som är Hall of Fame-värdigt eller ej, men inte ens jag kan ha några invändningar mot de artister som juryn bestående av Jan Gradvall, Per Sinding-Larsen, Ametist Azordegan och Kersti Adams-Ray valde in i den svenska versionen av Hall of Fame.
Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, ABBA, Roxette, The Latin Kings, Monica Zetterlund, Eva Dahlgren, Joakim Thåström, Jan Johansson, Nationalteatern, Ebba Grön, Stina Nordström och Entombed. De är alla synnerligen välförtjänta musikanter att få kliva in i det celebra sammanhanget och jag imponeras av den genremässiga spännvidd som den lilla jurygruppen lyckats pricka in. Att våra största musikexporter får paradera in tillsammans med inhemska pionjärer inom punk och hiphop känns helrätt.
Jag hade ynnesten att besöka Rock’n Roll Hall Of Fame i Cleveland, Ohio en gång för ett gäng år sedan. Amerikanerna är (om ni ursäktar uttrycket) fördjävliga på att hylla sina stjärnor enligt det här konceptet och det var ett riktigt fascinerande ställe.
Kanske kan det svenska Hall of Fame-museum som nu upprättas i samma byggnad som ABBA-muséet på Djurgården i Stockholm nå i alla fall en liten bit åt det hållet om några år.
Annars kan man ju alltid vända sig mot Norrköping. Bråvalla bankade stenhårt på stora trumman i veckorna som gått och tornar mer och mer upp sig som ett eget litet Hall of Fame.
Med precis samma genremässigt briljanta spännvidd som den riktiga Hall of Fame-skaran.
Nostalgisk punk som satt sina spår i djupt i historien (The Offspring och Bad Religion), up n’coming hitrock av allsångssnitt (Bastille och Imagine Dragons), kvinnlig elegans (Lana Del Ray), gräddan av den svenska housescenen (Axwell och Ingrosso, Alesso, Style of Eye...) och storbokningen Kanye West.
Jag vågar redan nu, i februari, påstå att ingen annan festival kommer vara ens i närheten av att mäta sig med den mäktiga lineup som Bråvalla är på väg att ställa på det där flygfältet som vi alla längtar tillbaka till.