Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Musikens makt är stor

Kultur och Nöje2008-11-19 03:00
Patrik Selsfors
Såg i tidningen häromdagen att den legendariske trummisen Mitch Mitchell har lämnat jordelivet. Ja, ni vet han som lirade trummor i Jimi Hendrix Experience på den succéartade debutskivan "Are you experienced" från 1967 och på merparten av de efterföljande milstolparna fram till Hendrix för tidiga död 1970. Det är vad jag kallar en kort men kraftfull karriär! Det får mig att minnas mina egna första steg på musikens bana. Mitchells jazziga trumspel tillsammans med Hendrix bluesbaserade men ändå experimenterande gitarr gjorde stort intryck på 16-åringen som satt där och plankade varenda låt, varenda solo från vinylplattorna. Där och då lärde jag mig något väsentligt. Nämligen att teknik och känsla måste balansera varandra, där var Hendrix men även Mitchell förebilder. Blir antingen tekniken eller känslan för dominant välter det och blir till cirkuskonster eller också oartikulerade och valhänta försök till uttryck; har man inte verktygen kan man inte bygga. Musik är intressant på det sättet. Den är å ena sidan helt abstrakt, å andra sidan fysiskt ytterst påtaglig när man ska traktera ett instrument. Du slår där och då låter det så. Men vilken verkan får det i det inre? Och är den verkan lika för andra än dig? Ingen annan konstart är så tudelad i dels en fysisk och en helt eterisk dimension och därigenom så svår att bemästra. Jag minns första gången jag fick tårar i ögonen av ett instrumentalt stycke, det var en låt skriven av Genesis och jag var sådär 17 och insåg att det här var som ett ordlöst knytnävsslag rätt in i emotionernas solar plexus. Subtilt och svårfångat rotade musiken runt i delar av känslolivet som jag inte visste fanns och skapade liksom ett eget universum som jag gled in i med hull och hår. Utan ett ord, utan några pekpinnar, utan någon banal skittext om sviken kärlek, utan någon politisk plakatlyrik eller störtasamhället-ilska. Bara musik. Jag etablerade faktiskt en tradition då som jag höll i åtminstone fem år, fram till att jag var sådär 22. Nämligen att varje nytt år skulle börja med en genomlyssning av låten "The Lamia" från Genesis album "The lamb lies down on Broadway". Bättre start kunde inte ett nytt år få, ansåg jag. Jag minns ett kyligt nyår i Motala Folkets park där jag och mitt gäng var och festade. Men när tolvslaget närmade sig smet jag iväg från festen, ut till vår rostiga och nedgångna folka-buss, tog fram kassettbandet ur innerfickan och satte lagom till tolvslaget in det i bilstereon. 18-åringen som var jag satt där i den kalla bussen på den mörka, tomma parkeringen, ensam, ganska dragen och lyssnade koncentrerad igenom låten två gånger. Minnet är så tydligt, jag tror att den vackra, mystiska och sorgliga musiken fick en extra dimension för mig den natten. Och än i dag kan jag inte lyssna på den utan att 18-åringen och dagens 45-åring liksom blandas och möts. Se där, musikens kraft är stor och mystisk. Om vi öppnar oss för den och låter den påverka oss alltså. Där har nog tonåringar ett försprång.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje