Musikaliska höjarmöten

ANTENNA – Tre band, tre akter

Grupper: Nordic, Big Fox och Pace

Plats: Crescendo

Datum: 24 april

Betyg: 3+

Sällan eller aldrig har man fått så mycket spännande musik för entrén som när konsertpaketet Antenna hade Sverige-premiär i onsdags på Crescendo. Folkmusik, pop och jazz stod på menyn och riktigt bra sådan.

Det såg lite krisartat ut tio minuter innan konsertstart. Endast en handfull musikälskare hade löst entré, men när första bandet, folkmusikgruppen Nordic äntrade scenen var det nog 30-35 personer som förundrat tittade på när de tre unga musikanterna gjorde sig beredda att börja.

Det blev en lustiger dans tillsammans med Erik Rydvall nyckelharpa, Magnus Zetterlund mandolin och Nikolaj Busk från Danmark som ersatt ordinarie klaviaturspelaren som var upptagen på annat håll. Erik presenterades som "Nyckelharpans Jimi Hendricks", och det var en ingen överdrift. Ur sitt elförstärkta instrument lockade han stundtals fram toner som lät som indisk sitar, vanlig nyckelharpa och just elgitarrsound a la Hendricks. Allt framfört med ett leende på läpparna.

Jag är säker på att det är just så här samtida folkmusik ska låta. Här fanns influenser från jazz, rock, funk, country, Erik Sahlström, skotsk reel, panflöjter från Ecuador, Benny Andersson Orkester och reggae. Jag hade inte blivit förvånad om Willie Nelson dykt upp ur skuggorna med sin skadeskjutna gitarr, om Hawkins velat jamma eller om Hendricks distade fender hörts från någonstans i lokalen. Erik Rydvall och hans nyckelharpa har vi inte hört för sista gången.

Den här konstellationen hade lite felaktigt fått etiketten "pop". Med sin minimalistiska singer-songwriter-stil blev Big Foxs avdelning raka motsatsen till Nordics. Charlotta Perers romantiska piano och vackra men vemodiga sång backades upp av cellisten och sångerskan Gerda Holmquist och slagverkaren Albin Johansson. Just cellon gav med sin klang musiken en extra dos vemod. I Big Fox musik finns inget överflödigt. Allt som kan störa Charlottas sång och piano har skalats bort. Albins trumset är även det minimalistiskt; bara en puka! Spännande men kanske inte lika omedelbart i sitt uttryck.

Saxofonisten Elin Larsson måste vara en av de allra mest omskrivna unga svenska jazzmusikerna. Elin har sedan debutalbumet kom 2009 hunnit turnera världen runt och vunnit flera utmärkelser. Hon har sin Elin Larsson Group, men denna kväll var det den nya gruppen, Pace, med Adam Forkelid piano, Pär-Ola Landin kontrabas och Christopher Cantillo trummor som stod i centrum.

Elin har en otroligt stark musikalisk utstrålning. Likt en Albert Ayler eller Archie Shepp tar hon direkt tag i händelseutvecklingen. Samtidigt ser man hur hon med ögonen håller kontakt med de övriga i kvartetten. Musiken vi fick höra var hämtad från gruppens första CD som lagom till norrköpingskonserten blivit klar.

Kvartetten med Elin i spetsen bygger musiken från grunden. Får jag började likt en ballad med försiktiga toner från Elins tenorsax. Det slutade med ett våldsamt krängande och gungande och Rollins-liknande spräck. I På institution kunde man verkligen känna Elins frustration över att vara "instängd" på en folkhögskola för att undervisa i musik. Den stora barytonsaxen formligen skrek; "Jag vill ut… Jag kvävs"!

Kvällen slutade med att alla tre banden samsades på scenen i en komposition av pianisten Adam Forkelid; The Stars. En enkel modal slinga som bollades mellan röster och instrument. Det blev nästan en sakral stämning i lokalen. Ni som stannade hemma denna kväll är bara att beklaga!