Musik
STJÄRNKLASSIKERDe Geerhallen NorrköpingNorrköpings SymfoniorkesterDirigent: Lü JiaSolister: Benjamin Schmid, violin och Daniel Raiskin, violaMusik av Hammerth, Britten och Schumann
Johan Hammerth har med sin 1:a Symfoni, som alltså uruppfördes under kvällen, givit oss ett stycke musik som väntade på sin förlösning. Av tonsättarens egna kommentarer till verket kunde man ana mycken vånda bakom varje ackord, varje rytmisk vändning och minsta lilla schattering.
Åhöraren hittade glömda lik i garderoben som bara väntade på att bli upptäckta för att äntligen nå den förlossning musiken ropade efter. Och väl där exploderade den med full kraft och födslovärkarna gav resultat. Man anade en liten strimma hopp, en smula tröst bakom det svåra.
Det var stråkarna som fick ge karaktär åt stämningarna. Graden av aktivitet i förloppet lämnades åt slagverkarna. Orkestern ville någonstans, längtan efter fullbordan tog överhanden när musiken oroligt stretade vidare musikerna spelade som om det gällde livet. Då blir det angeläget för lyssnaren och en mening med att lyssna vidare. I mitten av berättelsen förlorade jag riktmärket för en stund, men framåt slutet samlades trådarna ihop och knöts ihop till en final som attraherade.
Benjamin Britten har skrivit en dubbelkonsert för violin och viola h-moll som framfördes för första gången i Sverige denna kväll i De Geerhallen. Solisterna Benjamin Schmid och Daniel Raiskin gick in för en sånglig duett med enhetligt musikantiskt spel. Schmid bidrog med glansen, spiritualiteten och skönhet med sitt glänsande fiolspel. Spelet var skirt på ytan men full av bakomliggande styrka.
Raiskin på altfiol visade upp kraften i sitt instrument med muskler och full kontroll. Deras gemensamma andning gav känslan av ett sorts fritt fall utan skyddsnät. Man får lita på att det bär och visst gjorde det så. Solisterna tog sig en sorts folkloristisk frihet som gjorde Britten väl. De generösa killarna fyllde i , kompletterade och plockade upp teman och motiv, orkestern gav dem fritt spelrum och det gjorde musiken angelägen. Lü Jia hjälpte de medverkande att våga flyga.
Efter paus kom så en klassiker som skapade balans åt tonerna. Robert Schumanns 4:e Symfoni med sina breda och tydliga klanger omformades med ett fantastiskt flöde där även det lite aggresiva fick plats. I den andra satsen charmerades vi av konsertmästaren Henrik Jon Petersens behagliga solo, i övrigt blev den satsen lite fadd i eftersmaken. I finalen blev det dock andra tongångar med sprakande, melodiska vändningar, fantasifullt framfört. Lü Jias livfulla och inspirerade tolkning gav ett maximerat utnyttjande av symfonins möjligheter.
Så jobbar vi med nyheter