Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Musik

De Geerhallen Norrköping
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Lü Jia
Solist: Torleif Thedéen cello
Musik av: R.Strauss, Saint-Saëns,
Rimskij-Korsakov

Kultur och Nöje2001-09-08 00:00
ANNA SKÖLDH
Säsongspremiär med stjärnklassiker var det på torsdagskvällen i De Geerhallen och cellomästaren Torleif Thedéen fanns på plats för att ge tyngd åt musiken. Det var nämligen cellokonserten som blev kvällens behållning, med stor marginal åt både Strauss och Rimskij-Korsakov.
Richard Strauss symfoniska dikt om Don Juan hade så lång startsträcka att det aldrig riktigt tog sig. Synd, för det finns en rik orkesterkolorit att måla med om man vill. Visst var inledningen festlig och slutet präglades förstås av maffigt artilleri, men mellanpartiets småtaffliga spel drog ner det hela. Dock var klangen genomgående varm och charmerande.
Camille Saint-Saëns Cellokonsert nr 1 a-moll blev betydligt mer livfullt skildrad. Thorleif Thedéen lyckades hitta balansen mellan finlir och tunga passager i en fruktbar kombination. I sitt spel vinnlade han sig om att vårda varje ton så att detaljrikedomen fick fritt spelrum men utan att ge avkall på helhetssyn och spelriktning. Musiken som är full av glödande toner och glittrande färger fick extra glans av Thedéens teknik, klangfärg och omsorg om dynamiken. Han liksom mejslade fram melodin ur sitt instrument, understödd av orkestern och dirigenten Lü Jias välvilliga generositet.
Scheherazade är en symfonisk svit av Rimsjij-Korsakov som med fantasifull elegans berättar om sagorna ur Tusen och en natt. De fyra olika berättelserna i sviten hålls samman av musikaliska teman som återkommer och representerar olika personer, känslor eller händelser. Programmusik av det mest typiska slaget alltså.
Tale Olssons glittrande violinsolo i all sin enkelhet kom och gick som en kär vän. Orkesterspelet i den första satsen hade tyngd och djup , man sparade inte på prakt och prålighet och tyngden befästes ordentligt av blecket. Dessvärre kändes avfraseringarna sladdriga och utan riktig stadga, mest märktes det i den andra satsen som inte ville vare sig bottna eller lyfta ordentligt.
Den tredje satsen kom igång vackert måleriskt och violin-harpa i förening klingade ljuvligt men även här saknades den där extra glöden i orkesterspelet. I den sista satsen kom så temat ånyo i ny skepnad men hos orkestern hade jag önskat klarare struktur och pregnantare spel. Mot slutet återhämtade man sig däremot, rätade upp noterna och flödet blev precis så som man önskat sig. Då blev sagorna trovärdiga och musiken rolig att höra!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje