Musik

John Lidström: Symfoni nr 1, Ljunghed, Trift, Vildros
Aulis Sallinen: Don Juanquixotes nattliga danser
Mendelssohn: Den sköna Melusina
Beethoven: Symfoni nr 2

Kultur och Nöje2002-03-16 00:00
JESSICA JOSEFSSON
Torsdagskvällens stora begivenhet var uruppförandet av John Lidströms symfoni nr 1 med namnet Ljunghed, Trift, Vildros, framförd av Norrköpings Symfoniorkester. Lidström hade naturen och främst kustlandskapet i tankarna när han skrev musiken som går under genren nutida musik. Sådan brukar vara ogripbar och svår att förstå men detta gäller inte Lidströms symfoni. Inledningen är skir och vacker med svaga stråkar, harpa och blåsinstrument. Under ledning av chefsdirigent Lü Jia skapas en perfekt balans i orkestern. Det känns inte alls övermäktigt trots att nästan alla instrumenten används samtidigt. Orkestern är fullsatt och alla instrumenten ljuder från början till slut. Symfonin välkomnar till en värld fylld av spänning och förväntan. Den lilla piccoloflöjten tittar i disharmonin upp som ett piggt vårtecken och för åhörarna längre och längre in i sagans värld. Stundtals går det att urskilja melodiösa lite varmare toner. Instrumenten spelar olika stämmor som ömsom förenas ömsom går om varandra. Alla toner infaller inom en oktav. Långsamt byggs tempot och styrkan upp till ett efterlängtat klimax.
Musiken exploderar med hjälp av slagverk och blåsare och effekten är fullkomlig. Det känns som om vi gått genom en kraftig storm och får fast mark under fötterna när musiken återgår till ett stilla kaos med svagare toner innan den helt dör ut.

Lidströms symfoni är både vacker och gripbar. Den var öppningen till en konsert nästan helt i sagans tecken. I Aulis Sallinens verk Kammarmusik III: Don Juanquixotes nattliga danser får vi följa två av världslitteraturens mest kända spanska förförare Don Juan och Don Quixote. Norrköpings Symfoniorkesters egen solocellist Niklaas Veltman tolkade de båda rollerna. Teknisk skicklighet, känslofyllt vibrato och klangfulla toner präglade skönt vemodig solomusik me tydliga inslag av tango. Till danspartner hade Veltman första konsertmästare Tale Olsson. Cello och violin klingade fint i kontrast till varandra när de bjöd upp till en lekfull men än dock sorglig dans. Aulis Sallinens opus förde musiken från modern nutida till lite mer traditionella tongångar. Genom Felix Mendelssohns Den sköna Melusina hamnar vi på mammas gata.
Sommarlätta tongångar som är lätta att känna igen. Men i jämförelse med konsertens inledning känns Mendelssohn aningens tråkig och tillrättalagd. Det blir inget mer klimax. Efter Mendelssohn följde Ludwig van Beethovens pampiga Symfoni nr 2 som avslutade konserten. Kvällen innehöll en mycket lagom dos gammalt och nytt och allt genom ett sagans skimmer.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje