Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Musik

Förstklassiker
De Geerhallen Norrköping
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Arnold Östman
Solist: Yoriko Asahara, piano
Musik av Mozart: Serenad nr 13, Pianokonsert nr 19 och Symfoni nr 40

Kultur och Nöje2003-03-22 00:00
ANNA SKÖLDH
Idel ädel Mozart spelades i De Geerhallen på torsdagskvällen i lite olika konstellationer, allt efter behag och behov. En serenad, en pianokonsert och en symfoni av denne gigant är ändå bara en droppe i havet av allt han komponerat men räckte precis lagom till en helafton. Gérard Korsten som annonserats som kvällens dirigent hade lämnat återbud i helgen och ersatts av Arnold Östman, redig och pålitlig nestor som kan sin Mozart. Han är inte de stora slagens man precis. Med små välriktade slag jobbar han som en träsnidare fram en färdig produkt ur det han kan se i sitt material, sin orkester.
I den 40.e symfonin fanns mycket energi i varje slag och fram kom en gracil tolkning som byggdes upp från grunden på kammarmusikaliskt manér. Snabba vändningar och fina passager lotsades fram på ett nobelt sätt. På sätt och vis blev symfonin musikaliskt ransonerad och kvar fanns bara kärnan. Så kan man jobba när orkestern låter sig formas så där lite lagom motspänstigt, det är då det blir spänning och dramatik i framförandet, om än med små medel.

Kvällens solist Yoriko Asahara har vi norrköpingsbor lärt känna som en hårt arbetande och musikaliskt känslig och ambitiös pianist. Hon kan hantverket och slarvar inte över någonting. Den 19:e pianokonserten presenterade Asahara glansfullt, enkelt men inte överhettat. Den lyriska ådran kom till sin rätt i lagom proportion och på det hela kändes konserten vilsam, fräsch och liksom okomplicerad. Därtill glittrade pianostämman och gick nästan till anfall mot den av dirigenten tillyxade orkestern. I kadenserna drev Asahara konserten rejält framåt på väg mot någonting nytt. Ett kristallklart framförande av en härlig pianokonsert!
Inledningen med Serenad nr 13 , Eine kleine Nachtmusik , lyckades däremot inte riktigt locka mitt öra. Egentligen är det otroligt att orkestern alls kan spela under det tryck hela institutionen utsatts för med hot om både det ena och andra. Kanske var det den tröttheten som kom fram i Mozarts lilla serenad. Jag saknade rondören i spelet och uppfattade tonen som ovårdad och lite spretig. Om man vill vända det till någonting positivt kan man i stället säga att det var minimalistiskt stramt, rakt och utan krusiduller. Med den inställningen blev framförandet i stället raskt och frispråkigt och det var nog så Östman hade tänkt sig att det skulle låta.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje