Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Musik tar fram träskiga sidor hos folk"

Patrik Selsfors krönika

Foto:

Kultur och Nöje2008-01-30 03:00
Patrik Selsfors
Tar musik fram det bästa ur människor, får musik själen att växa? Nja, det kanske gäller åhörarna men knappast för musikerna själva. Tvärtom verkar musik ta fram alldeles ovanligt solkiga och träskiga sidor hos utövarna. Om man pratar om rock så hann det inte gå länge efter Elvis genombrott förrän tendenserna blev tydliga. När hippie-vågen vällde in på slutet av 60-talet med grupper som exempelvis Grateful Dead svämmade musikvärlden över av droger ungefär samtidigt som fri kärlek blev på ropet. Summan av dessa ingredienser är lätt att föreställa sig. Om man fortsätter med exemplet Grateful Dead så dog sångaren Ron McKernan redan 1973 av alkoholrelaterad sjukdom. Fram till dags dato har fyra av gruppens medlemmar dött. Från 70-talet och framåt kom den lite hårdare rocken med Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath i spetsen. Vi pratar då om väldigt unga, engelska killar som på kort tid blev svinstora och, i många fall, svinrika. Det kunde bara gå på ett sätt. Det figurerar otaliga myter om t ex Led Zeppelin och deras exempellösa turneliv med groupies, droger och smashade hotellrum som inkluderar motorcykel-åkning i hotellfoajéer. Det är först nu som vissa av denna tids rockikoner har repat sig så pass att det överhuvudtaget fungerar med återföreningar (t ex Led Zeppelin). Men offer krävdes även här. Led Zeppelins gudabenådade trummis John Bonham dog alldeles för tidigt. Han sällade sig till vad som blivit en diger lista: Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison, Duane Allman, Gram Parsons, Tommy Bolin, Marc Bolan, Keith Moon, Sid Vicious, Ian Curtis m fl. Den här traditionen har tagits upp på ett begåvat sätt av somliga inom rap-kulturen som fortsätter med drogförhärligande, en genomusel kvinnosyn samt en hel del dödsfall. Vad som kanske tillkommit är en rikligare förekomst av skjutvapen samt en benägenhet att använda dom. Nu är ju inte det här med droger uteslutande en rockföreteelse även om den ungdomliga revolt-prägeln hos rock onekligen har bidragit till många excesser. Inom jazzen gick en halv generation åt på 1940 och 1950-talen när heroinet fick fotfäste. Namn som Charlie Parker, Bud Powell, John Coltrane och Chet Baker är bara några av de som fastnade i missbruk. Då tar jag inte ens upp marijuana-rökningen, den hade redan Louis Armstrong ägnat sig åt i stor skala i jazzens barndom, jointen var allmän i dessa kretsar. Men den här livsstilen skapar väl i alla fall en sammanhållning hos utövarna? Nej, inte direkt. Det rör sig om alldeles speciellt bittra fejder mellan forna band-kompisar när det kärvar. Pink Floyd och Roger Waters är ett välkänt exempel. När bandet splittrades 1983 påbörjades ändlösa rättstvister om vem som hade rätt till gruppnamnet. Den klassiska världen har faktiskt också sina rumlartyper. Man tänker osökt på Sibelius sköna inställning efter en natts festande. Hans fru frågar vid 6-tiden om han inte tänker gå och lägga sig snart. Sibelius svarar avmätt: "Jag är kompositör, inte prognosmakare"…
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!