Norrköpings symfoniorkester, De Geerhallen
Dirigent: Christian Lindberg
Solist: Jörgen Pettersson, saxofon
Verk av: Christian Lindberg, Allan Pettersson
Vad är det egentligen med den där Allan Pettersson? Det är lättare att säga vad hans musik INTE är, den är t ex inte det minsta inställsam. Ingen som har mött Allan i en konsertsal säger till sig själv att det där var ett trevligt stycke musik, en behaglig ljudkuliss att koppla av till. Nej, man kan tycka att det är fult eller jobbigt. Groteskt hög ljudnivå. Säkert onödigt komplicerat och svårt för musikerna att spela. Är det värt allt arbete? Två symfonier av vår egen store nationalsymfoniker, och inget romantiskt lockbete i programmet denna gång…
Första tanken efter titt i generalprogrammet, två gånger Pettersson, det kan väl bara bli för mycket…men nej, det blev det inte alls. Musiken är inte ny, men ändå är det lite känsla av uruppförande över
Christian Lindbergs korståg med Pettersson till Norrköping.
Öppningen med Petterssons Symfoni nr 17 för altsaxofon och orkester, en sorts solokonsert där solostämman är helt invävd och integrerad som orkestersatsens röda tråd. Härligt grepp med trumpeter som ett par gånger förstärker och backar upp solisten som den lilla människan i det stora orkesterkollektivet. Annars är det mycket mothugg också. Här finns i myriader av infall och impulser, oftare glimtar av jazz och lekfullhet än av det mörka och bittra. Fina detaljer som säkerligen krävt en hel del arbete att få på plats och varmt vemod i slutet där Jörgen Petterssons varma ton bars upp av mjuka stråkar. Slutet försonande i milt durackord.
Christian Lindberg visade en ytterligare utvidgad repertoar av sina konster i Kundraan and the Arctic Light; inte bara dirigent, kompositör och trombonsolist utan också berättare eller recitatör.. Med ryggen ibland mot orkestern och trombonen i högsta hugg spelade han solostämman, reciterade och viftade lite ibland med högerhanden. Och SON var med på noterna i ett spännande och underhållande verk om nutidsmänniskans dilemma. En vacker och talande musiksaga för vuxna, är det inledning på ett nytt karriärspår, musikdramatik?
Publiken är, särskilt under den fjärde symfonin, andlöst koncentrerad. Man har inte mycket val annat än att låta sig köras över, genomborras och mosas av den obönhörliga kraften och intensiteten. Men i fjärde symfonin är Allan Petterson lite mindre burdus, även om slagverket är väl tilltaget och kantigheterna finns där. Kanske är det en av de mer lättlyssnade av hans symfonier, tack vare de fina melodiifragmenten från moderns Frälsningsarmésånger. Det myllrar av fina orkestreringsdetaljer, skickligheten och hantverket bakom framförandet imponerar, vilket slit! Allan ler i sin himmel och publiken andlöst koncentrerad och tyst tills allvaret bryts av applåder och – faktiskt – bravorop !
Nu tror jag att jag vet det är med Allan, han är som det där irriterande sandkornet i musslans ömma kött, hans musik genomborrar och tvingar oss att svara. Han är som de där oönskade livserfarenheterna som vi inte vill ha, men som också ger en oss möjlighet att växa, och bli en bättre och rikare människa. Allan Petterssons musik är som livet kan vara, både vackert och tragiskt.