Musik med tryck i stråkarna
Norrköpings SymfoniorkesterDirigent och solist: Andrew Manze, violinMusik av Bach och TippetDe Geerhallen Norrköping
Eller så var det mina öron som var inställda på annat finlir än vad som serverades.
Först ut var man med Bachs Brandenburgkonsert nr 1, där dirigenten Anrew Manze tillika var solist.
Man gick ut med ett elegant kluckande spel med lagom gung i de båda första satserna. I allegrot kändes solostämman först helt integrerad, men sedan blev det underliga tempoförskjutningar och skum intonation i orkestern överlag och ingen visste vart det skulle bära hän. Brandenburgarn hämtade sig inte riktigt efter den kollapsen.
Michael Tippets Fantasia Concertante över teman av Corelli stod så på programmet. Här fick vi mycket musik med tryck i stråkarna. Dessutom med en pedagogisk inledning som extra knorr när vi fick höra Corellis lilla tema och därigenom snabbt kom in i kompositionen. Tippet var ju en 1900-talskompositör som här plockat upp barocken och återgav den i modernt stuk.
Efter paus fick vi höra Anrew Manzes egna orkesterering av Bachs Contrapunctum XVIII ur Die Kunst der Fuge. Det spelades intellektuellt, stramt , korrekt och tydligt.
De allra flesta svenskar har hört Bachs Air på det ena eller andra sättet. För en del är det TV:s reklamfilmer man tänker på, för andra Beppes godnattstund. Mång upp-popade versioner har försökt slå sig igenom, både med sång och utan. Nu fick vi höra originalet, om man kan säga att det finns någonting sådant när det gäller barockmusik. Kompositörerna lånade ju ganska friskt av sig själva, för här handlar det om bruksmusik. Air ingår i den större Svit nr 3 D-dur som alltspå spelades i sin helhet. Ouvertyren kom aldrig riktigt igång utan fick en grötig klang. Så småningom lättades det upp och gunget återkom.
Air spelades sprött och lätt, ganska rakt och i friskt tempo. De avslutande danserna fick en fräsch klang med god vigör.
Så jobbar vi med nyheter