Jag fyller ju snart 87 och trodde att jag hade lagt av med allt sådant. Men så ringde Ragnar Dahlberg och sa att han skulle göra underhållning på Gamla Torget en dag under Augustifesten. Han påminde om hur vi i Cittronilerna alltid måst sjunga Norrköpingsvalsen vid våra framträdanden här i trakten. Kunde jag tänka mej att komma till Gamla Torget och sjunga den?
Visst. Och så la han till Ronny Erikssons Pessimistkonsulten, där vi kunde få med publiken i allsång på refrängen "Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall".
Regnet stod som spön i backen och torget var tomt som öken när det var dags att börja. Men det var tak på estraden. Där fanns tre mans orkester, ljudtekniker, sångerskan Åsa Sjöberg, Ragnar Dahlberg och så den unge Fredrik Edkrantz som Ragnar hittat någonstans och som har en jättefin sångröst.
Bandet drog igång och plötsligt stod fyra damer under paraplyer på torget. Det skulle vara allsång och medan damerna sjöng Svinnsta skär kom det fyra personer till med paraply och sjöng med.
När den vackra Åsa Sjöberg ledde allsång med Taubes Pepita dansar hade paraplyfolket växt till tjugo personer. Jag hade alltså en publik när det blev min tur. Och inte vilken publik som helst. Det här var folk som gillade att sjunga och kunde texter utantill. En publik av verkliga entusiaster, en publik det känns som en förmån att få framträda för.
En av allsångerna var Drömmen om Elin. Ragnar erinrade om att det var den låten vi sjungit när vi framträdde i "Allsång på Skansen" för några år sedan. Då hade det också regnat. Vi hade en publik tiotusen gånger större än den vi nu hade i regnet på Gamla Torget i Norrköping.
Men vilken skillnad på upplevelse! På Skansen en publik som skrek och åbäkade sej för att synas och "vara med i tv". På torget i Norrköping en publik som trotsade regnet för att lyssna och själva sjunga goda svenska allsångslåtar.
(Jag fattar inte varför ungdomen i dag föredrar att hoppa och skrika till amerikanska dunkalåtar hellre än att sjunga och lyssna till svensk enkel och melodisk musik med begripliga texter.)
Ja, så hade jag ett framträdande till. Marinella Rolfart ringde och berättade att de s k Berättarnäten ordnat ett berättarslam och undrade om jag ville komma och berätta något på Café Broadway. Berättandet är ju mitt yrke, fast vanligen i skriftlig form. Här skulle det berättas muntligt och kortfattat, helst bara på 6-7 minuter.
Jag åtog mej det och hamnade bland landets mest rutinerade berättare, de som vunnit i lokala tävlingar. De tävlade nu sinsemellan. Vann gjorde stockholmaren Pelle Olsson, känd även som skribent och medlem av Föreningen Arbetarskrivare, en underhållare av format.