Musik: Från Dvorak till jazzen
Aldrig, aldrig har undertecknad varit med om en så makalös metamorfos på någon konsert som när tjeckiska Apollonkvartetten, på Nya Strömmen i måndags, i sina extranummer övergick från den klassiska repertoaren till att spela ädeljazz. Som stråkkvartett!
Sedan Smetanas "Ur min levnad". I en dynamisk tolkning som förmedlade spännvidden i dessa känslor, dessa minnen mot livets slut. Från ungdomens vårliga förhoppningar till ålderdomstragedin, markerad av den där höga, skärande tonen... men så ändå detta "och likväl..."
Livet, det enda.
Dvoraks "amerikanska" stråkkvartett gavs en utsökt tolkning. Presentatören Mats Jansson erinrade om, hur Dvorak när han på 1890-talet kom till USA för att lära ut den gamla världens musik i stället fann att den nya, stora musiken redan fanns där i den nya världen - i "negermusiken", "bomullsplockarsångerna". Där fanns, siade han, framtidens musik.
Men efter denna, redan så helgjutna, musikkväll kom så extranumren - och där blev det då Miles Davis och Dizzy Gillespie.
Den sobre cellisten Pavel Verner förvandlades, på samma instrument som förut, till en rivig kontrabasist som brast ut i eldiga solon. Försteviolinisten Pavel Kudelasek, han spelade något som ej blott var jazzviolin utan även gitarr och - banjo. Det var som om tyngdlagen hade upphävts.
Solona avlöste varandra, suveränt exekverade. Oj, oj, oj en sån övergång från det ena till det helt andra, samtidigt som man tyckte sig förnimma drag av Dvorak även i Milesstycket. Som om den framsynte gamle tjecken verkligen lever vidare även i 1900-talets verkligt stora amerikanska musik. Förunderligt.
Sagolikt var vad det var. Efter detta arrangemang av Norrköpings Kammarmusikförening, i serien "Alltid på en måndag", svävade man hemåt på molnen.
Så jobbar vi med nyheter