Motståndsman och "bombpräst" Erik Perwe från Norrköping på uppdrag i Berlin
Johan PerweBombprästenErik Perwe på uppdrag i Berlinunder andra världskrigetCarlssons
Erik Perwe, en modig präst i Berlin. Bilden från en radioutsändning på juldagskvällen 1942. Han berättar om de Berlinsvenskar som kämpade på mitt i all förödelse. Själv gav sig prästen ut och letade efter svnskar och andra skyddslingar bland ruinhögar efter bombanfallen.
Foto: Fotograf saknas!
En ny bok
Kyrkoherde Birger Forell i svenska Victoriaförsamlingen i Berlin gjorde vad han kunde för att hjälpa människor, som jagades av nazisterna och behövde hitta en tillflykt. Han blev 1942 förklarad icke önskvärd av regimen och bad sin yngre kollega, Erik Perwe, nybliven kyrkoadjunkt i Norrköpings Hedvig, tidigare sjömanspräst med mera, att komma ner och fortsätta arbetet i Berlin. I september 1942 tillträdde Perwe. Drygt två år fick han på sig i arbetet för församlingen och dess medlemmar, som drabbades av bomkriget liksom stadens andra invånare. Förutom församlingsmedlemmar vände sig många andra utbombade förutom jagade flyktingar, hel och halvjudar och regimkritiker, som tvingats under jorden, till svenska kyrkan med sitt behov av tak över huvudet och hjälp att komma undan hot om deportation och förintelse.
Perwe hade arbetat inom Israelmissionen och KFUM under trettiotalet. Ett kombinerat arbete för att hjälpa judar och värva dem till kristenheten i Österrike och Tyskland. Han var förvarnad om vad ett humanitärt arbete invid den tyska krigsmaskinens hemmaplan kunde innebära. Den svenska kyrkan var knuten till den svenska legationen i Berlin och räknades som svenskt territorium. Gestapo gick inte in på kyrkans område, men höll uppsikt från andra sidan gatan. Man förstod att det bedrevs regimfientligt arbete i kyrkans hägn.
Perwe arbetade hela tiden för att förföljda skulle få hjälp att ta sig ur Tyskland. Hans samarbetspartners var förutom församlingens egen personal, församlingssyster, vaktmästare och andra, antinazistiska präster i olika tyska kyrkor, de norska sjömansprästerna i Hamburg, tjänstemän vid svenska legationen och UD samt socialdepartementet, som var den tidens utlänningsmyndighet i Sverige. Som präst lydde han direkt under Uppsala. Ärkebiskop Eidem kände till arbetet för förföljda i Berlin, men var själv ytterst försiktig med att göra några markeringar mot nazismens folkmord. Han följde strikt den svenska regeringens neutralitetslinje. Officiell tystnad var huvudlinjen på högsta ort i Sverige också sedan information om den pågående förintelsen nått fram. Andra svenska biskopar och präster var mer öppet stödjande till informationsarbete mot nazismen. Flera medverkade också till att kanaler upprätthölls mellan kyrkor i Tyskland och England. I detta mellankyrkliga arbete var Perwe en viktig länk liksom hans företrädare och efterträdare.
I november 1944 omkom Perwe, då flygplanet på väg från Berlin till Sverige sköts ner över havet utanför Falsterbo. Han medförde dokument för planer att rädda hotade personer från Tyskland till Sverige och andra dokument med koppling till kyrkornas internationella motståndsarbete mot nazismen och kriget. Hans fru och fyra barn som evakuerats hem till Norrköping från den alltför utsatta bostaden i Berlin, fick vänta förgäves på familjens återförening. Arbetet i Victoriaföramlingen togs över av den tidigare svenske sjämansprästen i Stettin, Erik Myrgren. I Stettin hade prästtjänsten dragits in sedan kyrkan jämnats med marken av bomber.
Den delvis lyckade, delvis hopplösa kampen för att hjälpa utbombade, förföljda och förintelsehotade fortsatte till slutet. Man använde liknande metoder som blev bekanta från de schweiziska och svenska ambassaderna i Budapest 1944 - 1945. Man utställde svenska pass och identitetshandlingar och lyckades i en del fall få till stånd utresor till Sverige. Motståndet vid svenska myndigheter var ofta benhårt. Oviljan att stöta sig med nazistaten satt i länge. När Bernadotteaktionen för att ta hem norska och danska fångar ur koncentrationslägren genomfördes i krigets sista månader var svenska kyrkan i Berlin liksom den svenska legationen en av punkterna där de utsända från Skandinavien kunde få lokalt stöd av Berlinskandinaver med nödvändig kunskap om förhållandena bland spillrorna av det tusenåriga riket.
Johan Perwe är bombprästens barnbarn, numera verksam vid Levande Historia i Stockholm. Han har gjort ett stort forskningsarbete genom att gå igenom dokumentation, som är spridd på olika håll, och komplettera luckorna i den skrivna dokumentationen genom intervjuer med överlevande, som kunnat berätta. Det är en bra lärobok om bistånds och motståndsarbete under svårast tänkbara förhållanden. Boken innehåller många foton från den aktuella tiden och är föredömligt lättläst trots det omfattande stoffet och den noggranna verifieringen genom hänvisningar till underliggande källmaterial. Däri ingår bevarade brev mellan dåtida kyrko-, myndighets- och privatpersoner. Litteraturförteckningen kan ge goda tips för den som söker speciell information om andra världskrigets tid i Tyskland och Sverige.
Så jobbar vi med nyheter