Möte mellan Campus och Afghanistan

För Jane Karlsson, 28 och från Västerås, som var där första gången och också i ett u-land för första gången. För Sofia Grebius 27 och från Sollefteå, som var där för fjärde gången och kunde se hur landet förändrats.
- Kabul är så stort! säger dom. Så fantastiskt omtumlande, säger Jane.
Det händer så mycket där mellan varje gång jag får besöka landet, säger Sofia.
- Men det vi har sett är ju förhållandena i huvudstaden. Vi vet inget om landet omkring där olika länsherrar bestämmer. Och av säkerhetsskäl fick vi inte ge oss ut på några längre promenader, men vi mötte ändå många människor och kunde prata med folk. Fast vi hörde talas om hot och attentat mot västerlädska biståndsarbetare så vi måste följa strikta regler när vi var ute.

Mer liv nu
Sofia var här 2000, under talibantiden. Nu var det mycket livligare i stan, mer folk, en massa byggen på gång, trafik, kvinnor med eller utan burkha, åsnor, tutanden, hetsiga samtal - mycket mer aktiviteter än förr. Sofia och Jane hade övat in några fraser på farsi, människorna de träffade använde alla engelska ord de kunde, en del var duktiga på det och så gick det att kommunicera ibland.
- Mycket mindre skägg nu och gott om jeans och västerländska kläder, säger Sofia. Och fler kvinnor på gatorna nu.
Alla förhandskontakter har gått via Svenska Afghanistankommittén där Sofias föräldrar är engagerande. Och det gick åt för det finns varken telefon eller internet på Kabuls konstskola.
Där har tre studenter gjort tillsammans fem målningar på temat uppväxt. De är kärnan i den kommande utställningen.
- Uppgiften var att göra en 90x90 tvådimensionell bild på ämnet. Vi har fått realistiska bilder där någon till exempel visar hur skolan har bombats och att man får ha lektioner utomhus. En annan berättar om barnarbete. De är tuffa uppväxter. Så var det ett äventyr i sig att transportera hem tavlorna med allt som krävdes av papper och stämplar och tillstånd - och ibland höjda röstlägen.

Kvinnliga elever
Konstskolan har nyligen renoverats, den bombades och blev mycket skadad under kriget. Under talibantiden fick eleverna bara måla landskap och öva kalligrafi. Nu är det en modernare skola och i april ska man till och med ta in kvinnliga elever!
- Det är otroligt fin teknisk kvalitet på konsten fast de här killarna bara är 17, 18 och 19 år gamla.
De har målat i olja på duk.
Sofia berättar att de mötte flera som sa att "Sverige gillar vi, ni är våra vänner". Svenska Afghanistankommitténs anläggning i Kabul är jättestor med många anställda, också afghaner, och kommittén är mycket välsedd. I stan syns både amerikaner - som människorna är misstänksamma mot - och internationella fredsbevarande grupper som man gärna ser i landet. Dessvärre har de och amerikanarna ungefär likadana uniformer.
Något alldeles nytt de stött på i det afghanska samhället är ett s.k. blandbröllop. Efter långa resonemang har de båda släkterna som ska förenas genom ett giftermål, haft fest för män och kvinnor i samma lokal. Så gott som något berättar det om ett land i förändring.

Känner oro
- Men oron finns kvar, många kan inte tro att kriget kan vara över, det finns en uppgivenhet också.
Sofia och Jane använde sjalar om huvudet när de rörde sig i Kabul. Andra gick helt västerländskt klädda, men runt hälften av kvinnorna var fortfarande heltäckta.
- Visst vill vi tillbaka, säger tjejerna. Nu fick vi ju kontakter, har lärt känna folk. Och sånt som att man får sova när ljuset släcks på kvällen, det vänjer man sig snabbt vid.
23 maj blir det vernissage på Stadsmuseet.

Information till våra läsare

Möte mellan Campus och Afghanistan