Mörkt, tragiskt, välspelat - långt
Hur påverkas en människa av att han eller hon arbetar i en organisation utan moral? Vad händer med psyket hos den människan? Det är en av de bärande ingredienserna i "Den innersta kretsen".
Huvudpersonen heter Edward Wilson och är en ambitiös universitetsstuderande. Han anses höra till de rätta kretsarna och blir anmodad att söka till USA:s nya underrättelseorganisation. Han gör en kvinna han träffat med barn, gifter sig med henne men reser sedan omedelbart till det av det kalla kriget präglade efterkrigs-Tyskland. Det tar sex år innan han kommer tillbaka till USA igen, till en son han aldrig sett och en hustru han inte har någonting gemensamt med.
Och under dessa år har Edward förändrats. Den brist på moral och det nästan paranoida hemlighetsmakeriet som präglar den organisation han arbetar i har påverkat honom även privat.
"Den innersta kretsen" är en film som vill mycket. Den vill både berätta historien om hur CIA skapades och den vill berätta om människorna som är kuggar i maskineriet. Och de Niro har inte gjort det lätt för sig. Han hoppar fram och tillbaka i tiden, från Kubakris till 40-talets Tyskland till 30-talets USA och tillbaka till Kubakrisen och ibland får vi oss handlingen till del mest i antydningar vilket några gånger gör att det faktiskt är mer än nödvändigt förvirrande, trots den överdrivet långa speltiden.
Samtidigt engagerar det här tragiska dramat, inte minst på det personliga planet, i skildringen av den alltmer tunna relationen mellan Edward och hans hustru (utmärkt spelade av Matt Damon och Angelina Jolie) och av de personliga tragedier som blir följden. Det är mörkt, tragiskt, välspelat (kan det bli annat med namn som Alec Baldwin och Michael Gambon i rollistan), men också alldeles för långt och ibland lika undflyende som CIA:s verksamhet för att riktigt kunna fungera.
Film
Den innersta kretsen
(The Good Shepherd)
Filmstaden
(The Good Shepherd)
Filmstaden
Så jobbar vi med nyheter