I en liten roman "Tusen år efteråt" låter jag nu folk om tusen år se tillbaka på oss och förundras. Jordens städer ligger i ruiner efter atombomberna. Vi i Mördarnas århundrade har grävt ner atomsopor i behållare som skulle hålla i hundratusen år men som nu - efter bara tusen år - börjar läcka ut dödlig strålning. De som drabbas måste fly. De flyr till städernas ruiner, där de kan vara säkra på att inga atomsopor är nergrävda.
Deras historiker undersöker Mördarnas århundrade som kallade sig Nittonhundratalet. Då vetenskap och teknik blommade upp men då vidskepelse ännu ställde till elände.
Man hittar ett krucifix bland ruinerna och en historiker försöker förklara. Det antogs att jorden och människorna hade tillverkats av någon. Man hade uppfunnit ett högre väsen en gud, tyvärr snarstucken, egoistisk och hämndlysten, en sexbesatt tyrann.
Mannen på krucifixet skulle vara hans son som skulle ta på sig straffet för människornas synder. Det åter konstigt, säger historikern, men det är ju en sjuk tankevärld vi talar om.
Korset var ett tortyrredskap vid Medelhavet för tretusen år sen. Där kunde stå rader av kors med ruttnande lik, nerkletade av kiss och bajs, lik som fått ansiktena sönderhackade av kråkor och armar och ben bortslitna av hundar och vilda djur. (Läs Jonas Gardell "Om Jesus"!)
Så skulle också mannen på krucifixet ha sett ut om man inte förskönat honom som symbol för en viss religion.
Religioner var stickspår på den mänskliga tankens väg mot vetenskap och kunskap. De användes för att förtrycka och fördumma folk. Och deras sjukliga sexmoral förstörde livet för flickor som blev med barn.
Det var länge förbjudet att få barn om man inte fått tillstånd att knulla av någon representant för en religion. Att få tillstånd att knulla kallades för att ingå äktenskap. Den flicka som inte hade fått sådant tillstånd och ändå blev med barn måste föda sin unge i hemlighet och kanske ta livet av den. (Läs Lena Kallenberg "Apelsinflickan"!)
Mördarnas århundrade som kallat sig det Nittonde rymde många egendomligheter. Folk gillade att läsa om mord, så kallade deckare. Barn hade dödskallar målade på sina jackor och sköt med leksksvapen.
Där fanns andra egendomligheter, till exempeläganderätt. Man kunde avgränsa en bit mark och säga "den är min", sen kunde ingen annan bygga eller odla där. Man kunde säga om en skog att "den är min", sen kunde ingen annan ta virke där.
Snart var hela världen uppstyckad i olika stora bitar så det inte fanns mer att ta. De flesta blev utan. Människorna blev uppdelade i ägare och egendomslösa, rika och fattiga!
Man får ett annat perspektiv när man ser på oss och vår tid utifrån. Ser vad vi ställt till med och hur det kan påverka framtiden.
Min bok kanske aldrig kommer ut. Min förläggare dog förra året och jag är nu en författare utan förlag. Vi är många såna nuförtiden. Men vi fortsätter ändå att skriva - konstigt nog.