Gåshud. Den här känslan som når in i dig själv och petar till något, armhåren reser sig och ögonen fylls med tårar. Något har skapat den och kroppen reagerar fysiskt. Det händer mig ofta på teater, ibland till musik och någon gång i andra sammanhang. Ibland kan den känslan komma även i ett samtal.
Det är de mänskliga mötena som tar fram den här gåshuden. När någon öppnar dörren till sitt inre reagerar andra på det. Det är inte så lätt som det låter att blotta sin själ. Men det är inte så svårt som det låter heller.
Däremot krävs det en hel del mod. Egentligen är resultatet inte betydelsefullt. Det viktiga är att våga, och att fortsätta pröva. Och en tro att allt inte hänger på den som skapar, den som tar emot är lika viktig.
När det gäller teater har jag utvecklats mycket som publik. Jag har sett mycket töntiga saker som jag suttit och suckat åt, med töntiga personer som spelat töntiga roller. Tyckte jag i alla fall. Sen förstod jag att det riktigt töntiga var att tycka att det var töntigt.
Idag gråter jag på nästan varenda barnteater jag ser för att det är så vackert att någon vill, och vågar, ge av sig själva till den publiken. Den storögda, klarsynta och deltagande publiken.
I princip tycker inte jag att resultatet är det viktiga, utan att någon faktiskt har försökt. Det är det stora. De flesta kan säkert skapa något, måla, skriva, sjunga, göra musik eller spela teater. Det är ganska enkelt. Det är nästa steg som är lite tuffare, att ta fram det man gjort i ljuset. En andlös sekund då man inte vet om det likt trollen kommer att spricka i solskenet eller hålla för en granskning. Det kräver övning innan man gör det med självförtroende. Förmodligen är det med en känsla av ångest varje gång för många. Nästa steg är att vilja något med det man förmedlar och att nå fram till det hos mottagaren. Det ligger inte bara hos den som skickar ut att vara ansvarig för den biten, lika mycket ligger hos den som tar emot att vara öppen för det som kommer.
De här texterna som publiceras på den här sidan är inte ett undantag från mönstret. Det krävs eftertanke kring vilket ämne som ska avhandlas. Inför den här gången trodde jag att jag skulle skriva om generationsfrågan. Det är fascinerande viken kultur varje generation har byggt upp och relaterar till jämfört med den ett årtionde innan eller efter tycker jag. Men efter timmar med tankar kring detta kände jag hur det bara skulle bli elakt. Varenda generation sedan förra sekelskiftet är ju förlorad på ett eller annat sätt. Och hur skulle jag kunna skriva en krönika om generationsskillnader utan att raljera över 40-talisterna? Jag måste skriva om något annat. Den här gången.
Ibland är texterna inget vidare, några gånger ganska bra och en eller två gånger har jag känt att jag satte det ordentligt. Jag skriver, det är kul och jag har dessutom fått möjlighet att få det publicerat. Någon gång kanske jag kan beröra någon. Det blir nog inte idag, men det kommer. Så ge inte upp på grund av en dålig upplevelse, det kan bli bättre och övning ger (som vi alla numera vet) färdighet. På't igen bara.
