"Mitt namn är Zbigniew"
Den hårt arbetande copywritern Zbigniew Kuklarz använde skrivandet som en ventil. En kvart om dagen i syfte att underhålla sig själv. Resultatet "Hjälp jag heter Zbigniew" verkar bli höstens mest uppmärksammade romandebut.
Zbigniew Kuklarz har inget emot att kallas invandrarförfattare. Det kanske inte finns så mycket romaner med andra generationen invandrare-perspektiv. Foto: Fredrik Persson/Pressens Bild
Foto:
Pseudonymen på omslaget till "Hjälp jag heter Zbigniew" har lurat en och annan recensent att ta denna burleska svensk-polska komedi för en ren självbiografi.
- Jag tyckte det var skönt att köra med pseudonym. Främst för att inte hänga ut släkten. Sen är det skönt att slippa utsätta mitt namn för att synas så mycket. Eftersom jag jobbar med marknadsföring vet jag vad det innebär att göra ett namn till ett varumärke, förklarar Zbigniew, som han föredrar att kallas även i intervjuer.
- Men känslan i boken är min egen självupplevda, om än förstorad så klart, lägger han till.
Zbigniew är hans andranamn - och ja, hans riktiga efternamn är lika mycket ett könsord som Kuklarz, ingen tvekan om det. Han intygar att även verklighetens kollegor har roligt åt förkortningen i mottagarfältet när de mejlar.
Började med massage
Alla besöksrum är upptagna och vi sitter i företagets massagerum. Platsen där Zbigniews författarkarriär på sätt och vis började. Det var nämligen på massagebordet som Zbigniew först gick loss med anekdoter om en urspårad snapsstinn släktfest. Det som sen kom att bli Agnieszkas fyrtioårskalas i förorten, den fest som utgör bokens ramberättelse. Du borde skriva ner det i en bok, föreslog massören. När bästa kompisen och en självutvecklingskurs instämde bestämde sig Zbigniew för att ge skrivandet en chans.
- Jag började skriva 15 minuter per dag, associationsskriva helt fritt. Jag kollade aldrig på något jag hade skrivit, men märkte att det handlade mycket om olika fester.
Fyra månader senare skickade han in sitt "slarvmanus" till tre förlag. Och fick napp.
Fördomshumor
Att bli författare var inget Zbigniew drömde om under uppväxten.
- Gud vad jobbigt det skulle vara har jag alltid tyckt, skrattar han i dag.
Drömmarna hade istället formen av ett skivkontrakt.
- När jag skickat in demos har jag bearbetat varenda liten detalj, nu hade jag till och med lämnat meningar som "nu orkar jag inte skriva mer" i manuset, ler Zbigniew på sitt vänliga, lugna sätt.
Ifall han har någon bullrig östeuropéschablon liknande persongalleriet i "Hjälp jag heter Zbiginiew" där innanför är den väl dold. Bok-Zbigniew vill inget hellre än att slippa sticka ut, han skäms men lismar ändå för omgivningen, allt för att smälta in "trots att han är polack". Grova generaliseringar är något av en hobby för författarjaget: "För övrigt är polacker - jag älskar att dra dem över en kam - duktiga på hyckleri."
Är du inte rädd för att spä på fördomar om polacker?
- Jag tror att om man spär på dem ordentligt så försvinner de. Det blir så löjligt liksom. Då sätter man igång en "alla är ju inte så där-tanke". Det är samma sak i "Sällskapsresan" eller "Jalla Jalla!"
- Zbigniew har problem. Han har en ilska som behöver komma ut. Han har blivit pådyvlad en kultur och känt "fan, ta bort". Han vill älska Polen men måste få spy galla över det först.
Du då, hur känner du?
- Jag känner mig styrkt av att ha båda kulturerna, men det har tagit sin tid att inse. För att använda en reklamterm så har jag förstått att det är min USP "unique selling proposition", börjar Zbigniew, men kommer på sig själv att tala om människor som produkter, "förlåt, vad hemskt!"
Ändå kommer han göra allt för att "sälja in" Polen till sina barn.
Bokens Zbigniew är en "wannabe-svensk", till en början i alla fall, ser du honom som ett offer?
- Lite så tycker jag faktiskt. Bara ordet hjälp är ju ett offerord. Det är mycket vojne vojne liksom.
- Själv har jag jobbat hårt på att inte vara ett offer och se allt som möjligheter, säger han.
Kanske, funderar han, har han lämnat den där delen av sig själv som helt vill "vara en del av stammen" genom skrivandet.
- Jag har också känt jättemycket stolthet över mitt ursprung. Jag valde den här känslan men jag skulle ha kunnat skriva en bok om den motsatta känslan också.
Ska du inte göra det då?
Zbigniew skrattar när titeln dyker upp i huvudet.
- Sure, den ska heta "Yes! jag heter Zbigniew".
Så jobbar vi med nyheter