Mitt liv som klassiker

För tjugo år sen begick jag en dumhet som gjorde mej osams med två killar på teves Östnytt. En av dom har nu stigit i graderna och stoppar ett planerat program där nyutgåvan av Trälarna skulle presenteras som kulturnyhet. Så jag får väl tala om det själv: Trälarna är ute på nytt. Nu med statligt klassikerstöd.
Så har man blivit klassiker. Borde väl känna mej gammal. Dags att tystna och dra sej undan. Men det blir tvärtom. När man får ut böcker förväntas man gå ut och prata om dom lite varstans.
-Och så kan du väl sjunga ett par låtar, säger arrangören som hört Cittronilerna.
Det är knepigt. Ensam låter jag inget vidare. Men okay, det viktiga är ju att jag får prata böcker.

Plötsligt är jag ute och träffar folk på de mest skiftande ställen. Kan en gammal ateist platsa i St Olofs församlingshem på Skolgatan? Jodå, där är stämningen varm och välkomnande. Där känns det alldeles naturligt att hjälpa till att dela ut psalmböcker och sjunga med i Den blomstertid nu kommer. Skön musik är skön musik. Och för en stund kan man låta bli att analysera texten där gräs och gröda gror enbart av Guds nåd och utan mänskligt arbete.

Jag läser berättelser om fyra kvinnor ur fyra århundraden av Norrköpings historia. Flera i publiken har egna erfarenheter av fattiga kvinnors villkor.
Och så en låt emellanåt. Men vid ett bord sitter Nikolauskörens ledare Roland. Då märker man plötsligt att gitarren är ostämd och att man själv låter fan. Men det är bara att gå på. Evert Taube sjöng inget vidare han heller.
Omväxling blir det. Som på första maj hos vänsterfolk i Flen. Där väljer jag marxistiska lärostycken ur böckerna och lärorika låtar ur proggrepertoaren. Nya Internationalen: (Upp arbetsta-gare i Sverige, upp chefer i vårt vackra land. Med nya djärva mål i sikte marscherar vi hand i hand ...) Och lite Finn Zetterholm: (Röda fanor i mängd, ser man på! Men en röd som är blå litar jag inte på, jag vill inte gå med ut och gå ...)

Jag har skrivit i mer än ett halvt århundrade. Förr var mina läsare elever i skolorna. Nu möter jag dom som vuxna, som lärare, som vuxenstuderande, som attacare, pensionärer och körsångare, som alla slags människor i fack och föreningsliv.
Men sällan i politiska organisationer. Det är inte där folk träffas.
I takt med att partierna förlorar medlemmar tycks intresset för andra slags sammankomster öka. Studieförbunden håller igång med cirklar och föreläsningar som de på Kvarnen. Det opolitiska föreningslivet blomstrar på alla håll. Folk tycks resa sej ur tevesofforna och träffas och prata med varann. Om hur de har det och om vart samhället är på väg. Det finns ett politiskt intresse.

För ett halvt århundrade sedan, där berättelsen om Trälarna slutar, hade vi ett starkt arbetarparti som kunde ta vara på intresset och leda det till ett unikt välfärdsbygge.
I övermorgon samlas folk från hela landet i Göteborg för att kräva Sverige ut ur EU. Vi kommer att få se att det finns ett politiskt intresse. Frågan är var det nu ska tas tillvara?