Ibland tror man sig vara så totalt ensam med sina funderingar över sin egen tillvaro i livets villervalla. Mannen gör si och kvinnan gör så. Ens telningar tultar på och tar både tid och energi ur oss. Dagar flyger bort och vi står handfallna och längtar efter lite lugn och ro. Till den där tillvaron som bara var som ett fält av böljande sommarblomster.
Framtiden fanns inte. Även om nya datum pockade på uppmärksamhet i almanackan. Allt flöt på. Helger fanns bara till för att öka tillvarons karusell ännu mer.
Små påhugg fyllde portmonnän med stålar som gjorde att makaronikoken höll en vid liv. Bukfyllan gjorde underverk och ketchup var det närmaste man kom en grönsak.
Sen kom det s.k. vuxenlivet och krävde närvaron, tider och åtaganden. Sakta baxades en fri ungdomstid bakåt in i nån vrå bland seriemagasin, Bill & Ben, Walt Slade, slangbellor och tvåtaktsbensin till mopeden.
- Du måste växa upp nångång!
Ja, kanske det. Men vad är att växa upp? Att bara bli äldre är ju det enklaste i att ?växa upp?. Ta ansvar för sina handlingar är väl en del. Sång, tokerier och drycker runt kräftskivebordet är också en tillåtande del av vuxenlivet. Men när vi känner att vår valda väg i livet börjar halta och ingen finns i ens närhet att prata med, då kan alla tankar och frågor vara tunga att bära.
?tillbaka till den första meningen i denna krönika; ibland tror man sig vara så totalt ensam?o.s.v..
Där jag växte upp i Stockholm, på 50-talet, så fanns en tvättstuga på innergården. Där bykade mamma och övriga hemmafruar i vedeldade bykkar. Dom samtal som där fördes löste många frågor som rörde ?familjära angelägenheter?. Man var trots allt inte ensam med sina små problem som naggade samhörigheten med respektive make och barn. Insikter i varandras liv stärkte ens egen situation. Kokkaffe och hembakat bröd löste upp Gordiska knutar medan vi barn sprätte upp bakgårdens grus på dom nytvättade lakan som hängde på tork.
Idag bokar många av oss en tvättid i tvättstugan och låser omsorgsfullt dörren om oss så att ingen granne ser vilken färg vi har på kalsonger och lakan. Det sociala umgänget över en kokande vittvätt sköts i ensamhet i hemmet eller i en fuktig källare.
Inte för att allt var bättre förr. Alls icke! Men visst minns man nåt förrädiskt lugn som låg som en solvarm filt över samhället. Jovisst, många slet ont för att få ihop till en brödkant till buljongen. Jag vet. Min uppväxt var inte på ett slott i Haga eller en koja i skogen. Vi var väl som folk var, och är, som mest.
Mitt egna vuxenliv, fyllt av både toppar och dalar, visar sig hånleende i det oranga kuvert som vi tilldelas av staten och somlandar, alldeles för tyst och mjukt, på hallgolvet. Den tunna rök som stiger ur det öppnade kuvertet reagerar inte ens brandvarnaren i halltaket på?
Men just då så är jag inte så totalt ensam. Många av oss undrar nog var pengarna tog vägen..? Alla dom där skattepengarna som skulle ge oss ett tryggt pensionärsliv.
En får tacke?.!
