Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt räknas till den litterära modernismens centrala prosaverk, men det är inte många av oss som har läst alla de nästan tvåtusen sidorna. Där emot är avsnittet där doften och smaken av en Madeleinekaka, doppad i lindblomste återuppväcker barndomsminnen hos huvudpersonen en viktig scen. Från denna upplevelse har madeleinekakan blivit en metafor för något som väcker minnen, ofta från barndomen.
För mig behöver inte minnen vara små inre filmsnuttar där ett speciellt händelseförlopp åter spelas upp, det kan lika gärna handla just om djupa stämningar präglande av återkommande, mättade upplevelser som fäster på flera punkter i mig.
Jag tror att jag kan minnas liksom med hela kroppen. Alla nivåer i hela mig slås på och öppnar upp mig fullt ut för en inre känslighet.
Till exempel så kan jag minnas att kojor eller skymda ställen under buskage, och då är det inte rörelsen i dessa skyddande ställen i sig utan känslan som löper genom mig: visst, det innefattar doften av jorden i av avskilda busksnår, men det är något mer, en sorts känsla av att vara skyddad, av att vara omsluten av en egenartad trygghet.
Det finns psykologiska teorier om detta med kojbyggande barn, att denna drift att skaffa sig yttre dunkla rum skulle vara uttryck för barnets längtan tillbaka till livmodern, den skyddande värmen och kravlösa friden i ?mammas mage.? Jag tror faktiskt att jag skriva under på den typen av förklaringar.
En annan sorts kroppsminnen är det jag kan uppleva när jag tänker på barndomens lek i snö: åka pulka eller miniskidor, bygga snökojor (!) och ha snöbollskrig. Det var i mörkret efter skolan som vi skojade i knarrande snö. Den ljusa marken och mörkret omkring, ljudet av gälla röster och kylan som slingrar sig uppåt i kroppen via snösura kängor känns så nära. Den kravlösa nästan tunga leken i snö och att mamma, som vanligt, ropar att maten är klar, och att jag kommer in och är genomsur och mamma hjälper mig med kläderna och hänger upp mössan och vantarna på ett element. Mina kinder var knallröda och började brännas lite, kroppens utmattning, doften av blöta lovikkavantar, sömnigheten som börjar röra sig i kroppen. Allt det känns så nära, ja så fästat i mig.
På samma sätt kan, till exempel musik, koppla ihop mig med de tillfällen som jag hörde den. Till exempel är BowiesPin Ups för alltid sammanvävd med monospelarens burkiga ljud ur högtalaren i locket, och, framför allt av syrran och hennes kompisar som alltid var med och lyssnade: deras flamsande och fnittrande, deras dofter av ?tjej?, lukten av kemikaliestinna tuggummin och blandningen av frän deodorant och lite svett.
Och så något annat, obestämbart.
Ja kroppen är ett mysterium när det handlar hur minnena kan gäcka mig som en fridfull känsla rakt igenom mig, eller ibland som ett kall kåre av mörker.
